Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater som spelar roll

/
  • Danjin Malinovic berättar med stor inlevelse om sin uppväxt på flykt från kriget i Balkan och som illegal flykting i Sverige.

Det är sällan jag känt mig så berörd av en teaterföreställning som efter att ha upplevt Danjin Malinovics livsberättelse Var är mitt hem? på Hudiksvalls teater på onsdagskvällen. Föreställningen spelas nu för gymnasieelever runt om i länet. Alla borde se den.

Annons

"Vi var vampyrfamiljen", berättar Danjin Malinovic. Bilden av hur nioårige Danjin, hans storasyster, pappa och mamma sitter vid köksbordet med ett litet stearinljus som enda ljuspunkt, rädda att bli upptäckta i vindsvåningen i Malung, etsar sig fast. Familjen levde gömda i två år innan asylprocessen tog en annan väg än avslagets. På dagen fick de vara knäpp tysta för att inte kunderna i sekond hand-butiken i bottenvåningen skulle upptäcka dem, på natten fick ingen tv vara på.

Danjin Malinovics egen historia, berättad med inlevelse och humor av honom själv på en scen tom på allt utom en stol, ett glas och en tillbringare med vatten, börjar i sol. Sexårige Danjin och hans kusin spelar fotboll på tomten. I den lilla staden där de bor samsas muslimer, ortodoxa och katoliker, firar varandras högtider och umgås utan att fundera så mycket på vem som är vem. Som vilka barn och vuxna som helst. Det skulle ha kunnat vara här i Sverige.

Men den scenen är den sista lyckliga från en plats han kunde säga var hans hem. Sex år gammal, 1992, måste han och familjen fly. Inte förrän 1997 kunde de skaffa ett eget hem, denna gång i Sverige.

Vi läser om krig i andra länder, som nu i Syrien. Vi får i nyhetssändningarna se offer för beskjutningar och höra berättelser om människor på flykt som förlorat allt. Ändå lyckas vi inte ta till oss det på riktigt. När de där flyktingarna väl hittar vägen till Sverige så verkar vår sympati ha upphört. I alla fall engagemanget.

Det är där teatern kan förmedla det som ingen nyhetssändning kan. Vi upplever ända in i hjärtat hur den där lilla killen känner när han tvingas leva på flykt och sedan gömd i Sverige. En illegal människa utan rätt att leka med kompisar, gå i skolan, få sjukvård.

Vi i publiken gråter och skrattar och tårarna rinner även på berättaren, som efter de svåraste partierna får hämta sig under ett musikaliskt mellanspel.

De gömda barnen blir sjuka av overksamheten, rädslan och mörkret. En natt tar föräldrarna ut dem till en fotbollsplan för att de ska få spela fotboll, röra sig.

"Bara den här lilla grejen att kunna höra bollen studsa", säger Danjin Malinovic.

Den som tycker att Sverige tar emot för många flyktingar, eller att utländska människor bara kommer till Sverige för att utnyttja vårt välstånd, ägna sig åt kriminalitet eller ta våra jobb, behöver höra många berättelser som Danjins. Det är bra att föreställningen nu ges i gymnasieskolorna. Jag tror att ord som medmänsklighet, förståelse, empati får en verkligare innebörd efter att ha sett Var är mitt hem.

Annons