Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Teater extra allt!

Det är bara att kapitulera. Föreställningen Faust är teater som går till teaterhistorien redan innan en enda replik har fällts. Så storslaget, genomtänkt, intellektuellt krävande och visuellt förförande.

När Peter Oskarson åter tar tag i regirollen på sin egen skapelse Folkteatern, blir det inga halvmesyrer. Här ska borras i mänsklighetens hemligaste skrymslen, här ska musik, kostym, scenografi, skådespeleri, ljus och ljud samverka i en enda stor teaterhändelse.

Och ser man på den långa listan över medverkande, på och bakom scenen, så förstår man att det funnits många utmaningar längs vägen.

Jag kan tänka mig att den hårda redigeringen av Goethes stora verk i två delar, från 22 timmar till cirka tre, har gjort att varje gest och textrad noggrant tänkts igenom.

Publiken vandrar tillsammans med ensemblen genom detta myllrande spel bland levande och döda. Från prologen, där Gud, i gestalt av Jesus bärande korset, och Mefisto slår vad om vem som ska få styra världen, genom sjukhuset med den döende Faust, till dödsriket, genom den västerländska kulturhistorien för att landa i någon sorts eftertänksam nutid.

Blinkningarna till Oskarsons tidigare uppsättningar med ensemblen är många, inte minst i scenografin. Här finns From-Olles stora målade hälsingeskåp, väggklockor från Bröderna Karamazov, skalbaggar från Trollkarlen från Oz och vattenbassäng och flygande gudar som i Orestien. …

Visst borde jag lyfta fram skådespelare och framstående insatser, men det är svårt i en så sammansvetsad ensemble som genomgående gör lysande insatser.

Det är mer scenbilder jag fastnar för. Som det artificiellt skapade barnet, Homunculus i sin svävande glaskupa i dödens alkemiska laboratorium, här fint spelad av Simon Peterson, eller Margareta Hallins intensivt närvarande gamla Baukis, som vägrar flytta när Faust vill skapa en ny värld. Då stillnar spelet, det blir på allvar en stund.

Men mitt i allt detta vattenvadande, brinnande, flygande och sjungande undrar jag vart själva Faust tagit vägen. Ändå finns han och Mefisto, i femdubbla rollbesättningar, med i varenda scen.

Jag blir mer uppmärksam på hur linorna till flygande skådespelare ska fästas och vad alla dessa döda som går omkring med stora hushållsredskap vill säga, så jag missar versrader och den klargörande undertexten. Det finns ganska lite tid för eftertanke under spelets gång.

Men kanske det är så det är tänkt. För livet är ju så spretigt och händelserikt och fyllt av val i det lilla livet och det stora. Det är inte alltid så lätt att veta om vi går det ondas eller det godas ärenden. Inte minst i vår problemfyllda samtid.

Föreställningen lever kvar efteråt, i scenbilder, spridda repliker på vers, och den vackra, stämningsskapande musiken. Det kommer den att göra länge.