Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tapper konstnär ser nya motiv

Möt Elsie Tapper som med sitt minimalistiska målande i akvarell har satt sitt signum i Söderhamn och Hälsingland.

Paradiset på Tallharet har hon lämnat, nu är det hemmets altan som är andningshålet.

Annons

Villan är lätt att känna igen på den lilla höjden i Sandarne, den skiljer sig från de andra med sin tillbyggnad på taket. Havet skymtar mellan husen och fabrikens ljus speglar sig i vattnet och isen.

Konstnären Elsie Tapper, 82, håller ett stadigt grepp om rollatorn och välkomnar med ett leende.

– Välkommen in, det var några år sedan du var här sist, säger hon.

Många söderhamnare känner till konstnären som målar havet minimalistiskt med akvarell, men det är inte alla som vet så mycket om henne.

Att hon började måla efter 30-års ålder och att hon fortfarande bor i samma hus som hon byggde på 1950-talet tillsammans med maken Åke, kanske inte alla känner till.

– Och det är Åke som ramar in mina tavlor, det har han alltid gjort. Utan han skulle jag inte klara mig, säger Elsie.

Hon ropar på Åke och ber honom servera kaffe.

Hur träffades ni?

– Det var 1949. Åke uppvaktade en lördagskväll på Köpmangatan i Söderhamn. Vi var blyga båda två, men han fastnade direkt. Jag tvekade lite, men hoppades han skulle vara där nästa lördag – och det var han. Vi gick på bio och efteråt fick jag en puss – då blev jag kär, säger Elsie.

Paret träffades intensivt och året efter gifte de sig och tillsammans byggde de sedan huset på Lerviksberget i Sandarne.

Hur kommer det sig att du började måla?

– Jag satt vid köksbordet och såg ett vykort med blommor på, jag blev nyfiken och testade själv att måla med olja. Men sen när jag kom ut till havet blev jag riktigt inspirerad, jag visste vad jag vill uppnå, men provade länge och väl innan jag hittade rätt. Smått blev större och till slut kom jag på hur jag skulle göra, det var 1963.

Vad är det för speciellt med havet?

– Det är stilla, har utsikten, alla öar med sina rönnar och Tallharet längst ut i kustbandet.

Det föll sig naturligt för paret att bygga sitt paradis just på Tallharet. Laddad med nya akvarellfärger och mårdhårspenslar åkte de ut, Åke för att fiska och Elsie för att måla.

Själv anser hon att det stora genombrottet kom i början av 1980-talet.

– Jag såg ett program på tv om Boris Engström på Öland och kände att jag var tvungen att åka dit. Jag målade natt som dag och fascinerades av hur snön blev ett med havet.

Elsie tog med sig en hög med nymålade tavlor och åkte till ett galleri i Borgholm.

– Jag funderade på om jag verkligen skulle visa vad jag hade. Men galleristen häpnade och frågade direkt när jag ville ha en utställning. Då tog jag bussen till Kalmar, köpte en whisky på en bar och skålade med mig själv och sa – Elsie det här gjorde du bra!

Med stor inspiration i bagaget och en vaselintub på fickan, för att slippa skavsår, cyklade hon ner till Ottenby och började måla.

50 tavlor till utställningen blev det, lysande recensioner och endast ett fåtal tavlor i retur resulterade i det stora karriärlyftet.

Föga kunde flickan som plockade blommor på ängarna efter Utviksvägen, som hon sålde för 25 öre buketten, ana vad som väntade i livet.

– Jag minns hur jag vinglande cyklade över Forsbackabron mot stan för att sälja blommor. Det har jag målat, tavlan har jag nere i källaren, säger Elsie.

Efter genombrottet på Öland väntade utställningar på hemmaplan – succén var given.

– Jag blev inbjuden av bland andra Mårten Andersson till olika utställningar.

Populariteten gjorde att Elsie bestämde sig för att göra litografier av verken.

– Det var så många som ville ha mina tavlor, så jag gör vanligtvis 190 stycken av varje motiv. Då kan flera få det de vill ha, säger hon.

Målandet har avtagit med åren. Och någon mer tur ut till Tallharet blir det inte.

– Jag orkar inte mer. Benen är trötta, jag stannar helst hemma i Lervik. Altanen är mitt andningshål. Barnen har tagit över stugan, jag nöjer mig med att se fotografier därifrån. Jag saknar inte havet, eller stugan. Jag trodde det, men det bekommer mig inte längre, det kanske är så för att min ork inte finns längre.

Elsie har efter en misslyckad operation svårt att gå utan hjälp av rollator. Men hon är envis. Ateljén som ligger i tillbyggnaden på taket tar hon sig upp till – trots den smala branta trappan.

– Fast jag målar inte mycket längre, men jag hoppas på nästa dag... På nätterna drömmer jag om hur jag springer och går lätt. Jag plockar orkidéer på Tallharet, men när jag vaknar står rollatorn här...

Några som ser storheten hos Elsie Tapper är Hälsinge Akademi. Elsie fick förra året ta emot akademins hedersbelöning 2013. Med en motivering som stärker.

– Jag blev så glad att jag fick tårar i ögonen, säger Elsie, som stolt håller upp motivering och medalj.

Åke och Elsie visar både ateljé och verkstad. I källaren ryms ramverkstad och ett rum som nästan liknar ett galleri, med de senaste målningarna. Borta är de karaktäristiska blå havsmotiven med harmoniska lätta nyanser, men stilen känns igen. Det är samma lätta pensel som formar baguetter, potatisar och blommor – naturligtvis i akvarell.

– Vi minns mycket ihop Åke och jag, vi pratar mycket om allt vi gjort och varit med om.

Blir det någon mer utställning?

– Kanske en samlingsutställning, jag orkar inte måla så mycket nytt längre. Och helst skulle jag vilja ställa ut i Söderhamn.