Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Täppas i sin oas

I fjorton år har han ställt sig vid en mikrofon i Sundsvall, beredd att bemöta vilka åsikter som helst. Täppas Fogelberg kallar Ring P1 för "en tandtråd i tidens unkna gap".

– Man får gaffla med riktigt svåra typer inför två-trehundra lyssnare. Men det är kul samtidigt.

På kökssoffan i Hälsingland återfår han lugnet.

Annons

Den gråhårige mannen lägger händerna på ratten av blankt ädelträ och släpper upp kopplingen.

Det doftar läder och dyrt.

När bilen rullar över Drottningholmsbron funderar han över livet och åldrandet. Sveriges konung är melankolisk och lätt bakfull, kanske på väg till ett statsbesök. Och ur bilens högtalare strömmar hans undersåtars röster.

Täppas Fogelberg ligger på rygg i kökssoffan med fingertopparna innanför byxlinningen och gapflabbar åt sin bild av hur det högsta och det lägsta möts i debattprogrammet Ring P1.

För i Ring P1 är makthavarna inte välkomna och alla åsikter kan vädras, hur små och fula de än är. Täppas vet från säkra källor att både monarken och ministrar lyssnar på Ring P1.

Invandring, varg och pensionärers dåliga villkor är stående ämnen en halvtimme varje vardagsförmiddag. En del har kallat Ring P1 en ventil. Täppas kallar det hellre en tandtråd i tidens unkna gap. Det städar bort en del skräp.

Det finns en populär uppfattning om att man inte får framföra rasistiska åsikter i Ring P1.

– Dyngsnack. Alla får vara med så länge man inte är påverkad eller hotfull, men alla måste finna sig i att bli emotsagda. Rasisterna ska inte vara med jättemycket, men OK, låt oss undersöka bärigheten i deras åsikter. Fram med trollen och låt solen lysa på dem.

Det är ofta lätt för en journalist att sticka hål på rasisttokerier genom att kolla fakta. Men det går inte i direktsändning.

– Jag skiter i att försöka punktera deras fakta. I stället plockar jag ner det till en fråga om moral och människosyn. Vad är det som gör att du lyfter fram det här?

Att stänga ute rasisterna göder bara deras utanförskap, menar Täppas.

Han lyssnar väldigt mycket på radio. Men aldrig på Ring P1, utom när han går igenom sina egna sändningar med kollegerna.

– Jag vill inte nöta ut mig och bli misantrop. Hellre glömma programmet mellan varven och upptäcka det på nytt när jag pratar med lyssnarna.

Täppas Fogelberg har jobbat med Ring P1 ända sedan programmet föddes år 2000. Han sänder från Sundsvall två veckor i stöten, sedan får han paus i halvannan månad.

När det mesta i P1 är välkammat och väldigt ordentligt, kan Täppas avbryta en påstridig inringare genom att fråga om den har katt.

– För att få samtalet i en ny riktning. Om någon är jävligt på G, men ändå har kört fast kan den behöva en knuff.

Hans stil provocerar många. Radioledningen stängde av honom när han hade skrivit ett debattinlägg om att han var less på att betala för den islamkritiska konstnären Lars Vilks polisskydd, och att Vilks hus borde stormas. Täppas säger att krönikan var ironiskt menad.

– Det är många som irriterar sig väldigt på mig, men det är också ganska många som är roade av mina tilltag. Man ska ju väcka känslor. Är det nån som säger att "alla negrer ska åka hem till Afrika och klättra tillbaka upp i träden" tycker jag inte att man ska säga "jaha, det var ju också en åsikt". Då blir det ingen bra radio.

Täppas slog igenom för en bred publik i tv-programmet Jacobs Stege på 1980-talet. Han har jobbat med barn- och vuxen-tv, radio, skrivit böcker och massor av krönikor. Men han ser också sig själv som en hantverkare. Han har snickrat mycket, har gått på konstskola och tecknade mycket förr, innan han blev blind. Det är en sorg för Täppas att inte längre kunna använda penna. Men händerna har kvar det formspråk som ögonen förlorat. Så nu gör han små skulpturer. Han formar saker i vax, och får dem sedan gjutna i brons.

* Vad är ditt syfte med bronsgjuteriet?

– Syfte? Vad snackar du för goja?! Jag måste göra något ordlöst, med händerna. Det är mumma för själen, ett sätt att må bra.

I sommar planerar Täppas en utställning i Mellanfjärden, några kilometer från hans ena hem i byn Å, Jättendal. Han bor mitt på vischan i Hälsingland, men också mitt i Gamla stan i Stockholm.

– Jag är så privilegierad som har två baser i mitt liv. Det passar mig.

I Stockholm har han ett stort socialt liv, han går på gymmet flera gånger i veckan och tjabbar med kompisar. Men i stan är det trångt och lyhört.

– Man hör tanten ovanför, hur hennes hund kliar sig. Douff-douff-douff låter det i golvet.

I kökssoffan på den stora gården i Hälsingland får han lugn. Han skaffade stället i sitt förra liv (han räknar sitt liv i fruar, nu är han inne på tredje). Han ville egentligen inte ta ansvar för ett hus, men han kunde fortfarande se att utsikten är vacker, han tjänade bra då och det kändes fint att skaffa en trygg punkt i livet.

– Här är det så lite som stör. Tyst, skönt, öppet. Det är bra när jag håller på med texter som kräver ett jävla pillande.

Just nu håller han på att försöka få till en bok som sin kusin, piloten Björn Hemgren. "En ganska egendomlig snubbe." Den mesta researchen är klar, men nu sliter han med hur historien ska berättas för att bli större än bara själva tokerierna. Boken ska bli en sannskröna om den framgångsrike civilflygaren vars liv kraschade på grund av en osedvanlig törst på sprit och sex.

– Han fylleflög en gång en DC-8 över Bangkok mellan två flygplatser. Det är väl bland det mest kriminella man kan göra, men han kom undan tack vare att han hade bekanta inom administrationen.

Nu är kusinen död. Hans son fick dödsbeskedet av pappans femtio år yngre thailändska flickvän, som ringde och skrek i telefonen. I boken berättar sonen om hur han fick kvittera ut sin fars kropp från bårhuset i en håla i norra Thailand och genomleva en buddhistisk kremeringsceremoni.

Täppas har inga problem med att lämna ut sin döda kusin i en bok.

– Nej, alltihopa är ju sant?

Yttrandefriheten först.

Ring P1 drar till sig en och annan dåre, och Täppas har förstås blivit hotad. Det blir även de programledare som inte har hans offensiva och ibland rätt nonchalanta stil. Täppas fick ett brev med avföring, som polisen spårade till en "besviken egenföretagare i Uppland som tyckte att invandrarna tog jobben ifrån honom" enligt Täppas.

Sveriges Radio har ordnat ett överfallslarm åt honom. Det behövs desto mer eftersom han inte kan se om en person verkar ha onda eller goda avsikter. Men bland dem han möter är det mycket vanligare att folk hejar och säger något snällt om det han sagt i radion.

Täppas väljer att inte låta sig påverkas av hot. Han är ofta ensam på sin gård och tar en promenad runt hela Jättendal varje dag.

– Man ska inte göra sig till ett offer och börja huka för hoten.

Det samma gäller blindheten, Täppas gör sitt yttersta för att inte gnälla.

– Jag går inte in för att vara blind. Mitt liv är ganska bra ändå. Det har gjort att jag är mindre benägen att fästa mig vid bagateller.

Och han kräver också att andra håller armlängds avstånd från sin bitterhet.

– Jag har fingret på avtryckaren när folk tar på sig offerkoftan. Det är ovärdigt. Då abdikerar man från chefsskapet över sitt eget liv.

Den 28 april ställer sig Täppas vid mikrofonen igen.