Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tappade synen som tioåring – nu jagar Joel från Arbrå mot Paralympics: "Rio en dröm"

För de flesta är det många långa mil till Brasilien och Rio. Men för Joel Jansson handlar det om 46 centimeter. – Det ska jag klara, säger den synskadade 22-åringen från Forneby utanför Arbrå, som jagar kvalgränsen till spjuttävlingen i höstens Paralympics.

För en aktiv tioåring i Forneby utanför Arbrå kunde ju livet och alla sinnen bara antas vara för givna.

Inget att behöva grubbla nåt vidare över, bara en värld av möjligheter att utforska.

Som så många andra grabbar drömde Joel Jansson om att en gång bli fotbollsproffs.

Ända till den dag då mörkret (bokstavligen) förändrade alla förutsättningar, och det utan förvarning och dessutom i en lika grym som snabb takt.

– På ett halvår förlorade jag 70 procent av synen. Det blev såklart en väldigt tuff tid att försöka förstå och lära sig hantera något så traumatiskt, särskilt i en ålder när det är så mycket annat som händer. Och i början var det värsta skräcken att få glasögon, nu vore det en dröm om det skulle hjälpa, säger Joel Jansson.

Plötsligt och oförmodat – den finns inte ärftlig i släkten – hade han drabbats av Stargardts sjukdom. En relativt sällsynt ögonsjukdom som degenererar den Gula fläcken och leder till att det centrala seendet försämras mycket kraftigt.

– Jag har ett perifert synfält, tittar jag rakt fram är det bara som en stor svart boll. Och jag har bara två procent kvar på det högra ögat, och tre procent på det vänstra. Det har blivit sämre hela tiden, men verkar ha stannat av lite. Läkarna har egentligen inget svar på varför jag drabbades, berättar Joel.

Vi sitter utanför familjens vita hus på kullen i Forneby och pratar om sånt som är begripligt, som spjutkastning, och sånt som är så mycket svårare att förstå. Som hur det känns att plötsligt bli handikappad strax före tonåren.

– I dag är det inget problem att prata om det, eller att leva med det. Visst har jag mina stunder, men jag har ju vant mig och bär inte omkring på någon bitterhet. Då var det värre under tiden på högstadiet då man verkligen inte ville sticka ut. Och när jag blev 18 år och alla andra tog körkort, berättar Joel, en avspänd, vältränad och ambitiös 22-åring som är tacksam för allt stöd från familj och vänner.

Något som har hjälpt honom att med tiden acceptera sitt handikapp och dessutom leva ett aktivt liv med de villkor som givits.

Och där spelar idrotten en stor roll.

– Jag försökte fortsätta att spela fotboll, men det funkade inte så bra. Det var en väldigt jobbig grej, men jag kunde ju inte sabba för laget. Jag insåg att det skulle vara bättre att hitta en individuell sport.

Via tidiga gymnastikgrupper kom det att bli friidrott, där Joel testade det mesta innan han fick bra kontakt med Bertil Lundquist – kasttränare i Bollnäs FIK.

– Vi har samarbetat sedan jag var 16 år, jag valde spjut därför att där kom de bra resultaten också. Jag har väl en naturlig kastarm. Men inför Paralympics i London 2012 fick det bli fokus på diskus i stället, men då fixade jag inte kvalgränsen, berättar Joel Jansson.

Förklaringen till den tillfälliga kursändring är att alla grenar inte finns med vid varje Paralympics.

– Två år före varje Paralympics kommer ett besked om vilka grenar som gäller. Och i Rio i september är det spjut på programmet igen, så nu är det full satsning, säger Joel – som förbättrat sina resultat för varje år.

Förra året låg personbästa på 46.90 meter.

Vid en internationell tävling i Dubai i mars kastade Joel 48.04.

– Det är 46 centimeter från kvalgränsen som ligger på 48.50. Den ska jag bara fixa, Rio vore verkligen en dröm.

Problemet för Joel är att få ansatsen att stämma när han inte kan se stopplinjen.

– Det kräver mycket nötning att få in de rätta stegen, men det är så avgörande för längderna att få med sig farten också. Stillastående kan jag kasta 43-44 meter, men med rätt ansats siktar jag på 50 meter i år. Världsrekordet ligger på drygt 65 meter, det är ett mer långsiktigt mål, säger Joel Jansson, som närmast har chansen vid tävlingar i Sätra i början av maj och sedan väntar sommarens EM i Italien.

Joel Jansson har bra förutsättningar till träning, då han bor på Bosön i Stockholm.

Där har han också ett år kvar på studierna till tolk och översättare av spanska. Det funkar tack vare ett litet men starkt förstoringsglas.

– Det är mödosamt och går långsamt. men jag kan läsa bokstäverna. Och kanske lär jag in saker bättre med det tempot, säger Joel, med ett skratt, innan han hämtar några spjut i ladan.

Vi går upp till den lilla fotbollsplanen ovanför huset, och om jag inte visste bättre skulle det vara svårt att ens ana Joels synskada.

– En del brukar undra om det inte är förfärligt att en gång haft full syn och inte kunna se längre. Men jag är tvärtom tacksam för de åren jag fick se, de hjälper mig mycket i dag, säger Joel, som brukar cykla sina gamla vägar runt om i trakten – och inte heller har några större problem att hitta tillbaka till Bosön på egen hand.

– Det är vägar och transporter jag har lärt mig, och då går det bra. Det blir värre i helt främmande miljöer. Men då får man bara vara lite social och fråga någon om hjälp, det behövs ibland...