Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tändvätska för kort stubin

En kåserande roadmovie på Söders höjder där SVT gör en timmes rörlig selfie med Belinda Olsson har fått feminismdebatten att nå strokeframkallande nivåer hos samtliga proffsdebattörer.

Annons

"Fittstim – min kamp", vars första avsnitt sändes i torsdags, väcker förvånansvärda aggressioner, tilltagande brösttoner och stora portioner besvikelse.

Vart kommer raseriet ifrån, kan jag undra efter att ha sett första avsnittet, efterföljande "Debatt", otaliga twitterspyor, ledarkrönikor och blogginlägg.

Formatet, layouten och presentationen följer helt tidsandan: Belinda, funderar, Belinda lägger pannan i djupa veck, Belinda söker upp udda existenser, Belinda cyklar i rolig och färgglad mössa och Belinda är framför allt ångerfull över egna radikala uttalanden och söker belägg i samtiden för sin hypotes: Har feminismen spårat ur?

Så där som 2010-talet vänt på begreppen där person plötsligt blir viktigare än sak: Huvudsaken är inte vad du säger eller hur briljant du formulerar dig. Poängen är att du syns hela tiden och skapar dig ett namn.

Nu är hennes betraktelse rätt intressant, eller snarare reaktionerna och den efterföljande debatten. Och kan väl få fungera som det helt uppenbart är tänkt: Som tändvätska för korta stubiner.

När känslostormarna bedarrat vore det sunt om blickarna lyftes från navelnivå.

Helt omöjligt kan det inte vara att föra upp jämställdhetsfrågan under valåret 2014, med så många feminister på såväl valbar plats, som på mediehusens kultur- och ledarsidor. Det saknas inte viktiga områden. Men jag är benägen att hålla med Ebba Witt Brattström, som med sin långa erfarenhet från såväl Grupp 8 som Feministiskt initiativ, lite desillusionerat undrar: Var är de solidariska männen?

Varför den bottenlösa ilskan vänds mot Belinda Olsson? För att hon provocerande skildrar dagens feminism som ett gäng "tuttdemonstranter" som hela tiden skjuter över målet. Som kämpar sig till att få bada toppless på allmänna bad och sedan inte utnyttjar rättigheten. Som rusar in på ambassader med slagord klottrade på (återigen) sina bara bröst. Eller en liten intellektuell kulturvänster som huserar på Söder i Stockholm i dyra bostadsrätter och stoppar barnen på kommunala hen-förskolan.

Långt från undersköterskan som efter 25 år i yrket aldrig skulle ha råd att bo på Söder eller riktigt ha tid att fundera på begreppet feminism. Men som lakoniskt konstaterar att "det går inte att leva på tacksamhet".

Svenska kvinnor tjänar i dag 86 procent av männens löner, i snitt. Därför är också merparten av de så kallade fattigpensionärerna kvinnor. Jobb som traditionellt innehas av kvinnor är sämre betalt än den manliga motsvarigheten, om man jämför krav på utbildning.

Flickor görs osynliga i skolan, får stå ut med nedsättande tillmälen, hängs ut som sexobjekt på sociala medier. I rättegång efter rättegång tvingas våldtäktsoffer förklara sin oskuld och gärningsmän frias efter diskutabla domar. Fortfarande tar papporna bara ut 25 procent av föräldraledigheten. Flickor i utrikes födda familjer skyddas inte från hederskulturens våld eller barnäktenskap. Högerpopulister i riksdagen vill inskränka aborträtten och införa sambeskattning. Behöver jag fortsätta?

Om vi inte hittar någon relevans i debatten om färgen på legobitar, eller i att en mamma får för sig att barnets kön ska vara den mest välbevarade hemligheten, kan vi avstå.

Annars finns ju risken att en feminist uppfattas som en sådan som inte rakar sig under armarna, inget mer. Då kan vi snacka om en rejäl urspårning.