Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ta blåljuspersonalens missnöje på allvar

De vill inte jobba här längre. Är det någon som klandrar dem?

Läs mer: Efter nio år – Peter lämnar polisen: "Jag tog missnöjet med mig hem"

Men vad händer med allmänhetens trygghet och samhällets rättssäkerhet när blåljuspersonal tröttnar och går hem?

På 1960-1970-talen upprepades mantrat: Statens kaka är liten men säker. Underförstått, några stora löneförhöjningar var inte att vänta i offentlig sektor, men anställningsvillkoren var trygga. Att satsa på en utbildning som sjuksköterska, brandman eller polis var aldrig bortkastat. God kamratskap, allmänhetens tacksamhet vid ingripanden och möjlighet till vidareutbildning genom arbetsgivarens försorg var anledningar som slog ut löneförmåner och bekväma arbetstider.

Förutom att man känner stor sympati för de utsatta yrkesgrupperna, växer en gnagande oro: Hur ska det bli om inte de mest lämpade blir poliser och om ingen längre vill jobba som ambulanssjukvårdare? Dåligt förankrade omorganisationer, hierarkiska ledningar "långt från golvet" och schemaförsämringar kanske gick att svälja tidigare, men i dag? Poliser, säkerhetspersonal, sjuksköterskor och lärare har alla bra och attraktiva utbildningar och god erfarenhet – varför skulle de inte kunna få jobb någon annanstans?

Läs mer: Missnöje hos Hälsingepolisen – så säger chefen

Hela våren har vi skakats av ett ambulansuppror i region Gävleborg. Någon utvärdering av hur personalflykten, ställda ambulanser och ett rytande missnöje i hela personalgruppen har slagit mot patientsäkerheten har vi inte sett ännu. Det är inte säkert att det i förstone ger utslag. Men det förmedlar en väldigt negativ bild av arbetsplatsen. Och sänder negativa signaler till allmänheten. Trots att vi alla vet att de som ändå jobbar kvar kommer att göra sitt yttersta för att vi ska få den vård vi behöver.

"Jag har världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare" sa en polis till helahälsingland.se i höstas. Det var inga brösttoner eller överdrifter. Hon tyckte bara att hon kunde vara värd mer än 25 000 kronor i månaden efter tio år i yrket. Det krävde sin kvinna att schemaläggas varannan helg (jo de har ett liv utanför uniformen också) och hon förstod inte vitsen med att dra ned så mycket på poliser i Hälsingland att hon och hennes kollega fick sitta timmar i bilen för att täcka upp i landskapets alla delar.

Dessutom förändrar naturligtvis yrket karaktär i takt med att samhället förändras. Flera poliser vittnar om att de ofta ställs inför människor med psykiska problem, något som de varken har utbildning eller kunskap om hur de ska hantera.

Ineffektivt helt enkelt.

Och nu är det dags igen. Uppsägningar och sjukskrivningar desarmerar en redan sliten poliskår. I alla fall utarmas den på lust och arbetsglädje. Åtta av tio poliser funderar på att sluta. Och då har inte poliserna i Hälsingland råkat ut för våldsamheter som skakar andra delar av landet, där blåljuspersonal möts av stenkastning och knappt vågar sig in i vissa bostadsområden.

Det blir till en läpparnas bekännelse när arbetsgivaren tror att det räcker med att säga att personalen gör ett fantastiskt jobb. Det måste bevisas genom konkret handling: en löneutveckling värd namnet, schyssta villkor, scheman och rutiner och möjlighet att påverka sin arbetsvardag samt avancemangs- och utvecklingsmöjligheter.

Vi som betalar polisernas och sjuksköterskornas löner vill att de ska trivas på jobbet. Av ren självbevarelsedrift.

Läs mer: Allt fler unga poliser slutar

Patrik Oksanen: Lyssna på Polisförbundet