Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sverigeresan: Frågan är om Centern lyckas

Det är här Maud Olofsson bor.

Annons

Högfors, där Alliansen bildades - och där badtunnan trots att den aldrig användes, för alltid är inskriven i svensk politisk historia - ligger någon mil söder om tätorten, Robertsfors.

 Här röstade 20,7 procent på Centerpartiet i riksdagsvalet 2010, vilket gör Robertsfors till partiets starkaste fäste på kommunnivå. Visst finns det en liten Maudeffekt i siffran, menar många i Robertsfors, men precis som de flesta landsbygdskommuner, inte minst i norra Sverige, har kommunen varit centerbygd så länge folk kan minnas.

 Det illustrerades också av SCB:s partisympatiundersökning i november förra året som visade att det är män i norra Sverige som håller partiet flytande. Enligt SCB stödjer cirka nio procent av männen i Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten Centern, det vill säga ungefär dubbelt så många som partiet skrapar ihop på nationell nivå. 

Problemet är att de inte är så många, och att de blir allt färre. SCB-mätningen visade också att det framförallt är de allra äldsta väljarna som stödjer Centern. Bland män över 75 år noterade SCB ett stöd på nästan tio procent.

Det är kanske inte någon överraskning att Centerns valresultat ligger en bra bit över riksgenomsnittet i 15 av de 19 kommuner som enligt tidningen Dagens Samhälle riskerar att dö ut före sekelskiftet, om dagens demografiska trender håller i sig. 

Det dilemma Centern står inför påminner i själva verket på många sätt om utmaningarna för Robertsfors. Kommunen är visserligen inte en av de 19 på Dagens Samhälles lista, men sedan toppen 1990, med nästan 7 900 invånare, har Robertsfors rasat och ligger idag på 6 740 invånare, samtidigt som andelen äldre ökat.

För Centerns del blev svaret på partiets egna demografiska utmaningar – avfolkning av landsbygden och en allt äldre väljarkår – att försöka bli det marknadsliberala partiet i svensk politik. Det resulterade i många sympatiska idéer – inte minst vad gäller friare invandring – men försvinnande få väljare. Tvärtom lyckades man skrämma bort en hel del gamla centerväljare, som undrade vad det var för tankegods Stureplanscentern släpat in.  

För Centern är i grund och botten, i Robertsfors och i andra starka C-fästen, ett parti som mycket hellre pratar om Norrbottniabanans betydelse, om vikten av att slå vakt om service i byarna och om att rädda byskolor, än ideologi.

Visst kan det finnas en liberalism i detta. Men den handlar mer om företagande och om att rå om sig själv och andra i byn utan att politiken i storstan lägger sig i, än om att motivera sin politik utifrån liberal politisk filosofi eller marknadsliberala nationalekonomers åsikter.

Det finns en del tecken på att C försöker hitta tillbaka till rötterna som landsbygdens försvarare. I ett land som blir allt mer urbaniserat kanske det är precis vad som behövs.

På kommunhuset i Robertsfors sitter en skylt med sloganen Sveriges bästa kommun 2020. Det är möjligt att man lyckas. Frågan är om Centern gör det, eller om det är för sent.