Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svenskan går i tretakt

Vi pratar i tretakt. Johannes Berndalen pratar med Östen Eriksson om visor, polskor och varför svenska språket passar till vissa melodier.

Annons

I begynnelsen var språket. Sedan kom musiken.

Svenska språket går i tretakt, eller polsketakt. Finska språket går i tvåtakt, finska polkor.

Stavelser och uttryck grupperar sig just så.

– När Allan Edwall komponerade hade musiken en helt underordnad roll. Jag tror inte han tänkte på att det var polsketakt, eller vilken takt det var. I vissa av hans låtar märker man det, det är samma melodi, men verserna är helt olika långa. Ibland tar han bara om melodin igen.

 Östen Eriksson har just gjort en skiva med Allan Edwalls låtar, En rektig kär, och säger att svenska språket går i tretakt. Nu är jag ingen språkexpert, men jag känner direkt att om svenska går i tretakt, går finska språket i tvåtakt. Också de finska polkorna har sitt ursprung i språkets rytmik.

Allan Edwall är en modern kompositör som använder tretakten och polskerytmen i sina låtar. Det är inte alls vanligt idag, utan Jänta och jag, och Nu har vi ljus här i vårt hus är det närmaste vi kan komma, och de låtarna har många år på nacken.

 I Norge kan man höra polskemusik med texter när Alf Pröysen sjunger, till exempel sin Jordbaervisa. Det finns kvar en hint av någonting som kanske varit stort, och allmänrådande.

 Östen Eriksson tror att visan i Sverige har varit mer finkulturell, och att den kanske inte lika mycket blev folkets musik som spelmansmusiken.

– Bardernas sätt att uttrycka sång gav visan en djupare innebörd. Med tiden blev bardernas musik trubadurernas musik.  Visorna var kanske mer finkulturella, och spelmansmusiken kanske mer blev folkets musik.

Östen Eriksson gjorde uppträdanden tillsammans med Allan Edwall i slutet av 1990-talet, strax innan han gick bort.

– Vi pratades vid en gång om skådespeleri och musik. För Allan var skådespelandet ett yrke, ungefär som murare, ett hantverk. Musiken var hans passion, hans stora glädje. Det var inte så att han hade dåligt självförtroende, men han såg upp till folkmusiker som Björn Ståbi och Bengan Jansson, och även sådana som mig och Jens Kristensen, för att vi spelade tillsammans med dem.  Han tyckte det var märkvärdigt med folkmusiken. När han skulle spela in berättade Björn Ståbi att han filade på sina texter in i sista minuten, och att de fick ropa efter honom när det var dags för att spela in.

Med skivan En rektig kär har Östen Eriksson tagit sig för mer, och varit mer kompromisslös än tidigare. I produktioner med Iggesundsgänget eller Östen med resten har han också varit drivande. Men här har han fått göra som han själv vill. Låtarna har fått leva sina egna liv, och om Den lilla bäcken blir argentisk som hos Astor Piazzola har den ändå hälsingska eller jämtländska spår i sig.

Visan i Sverige har en tendens att inte räknas med i det som ska föreställa genuint. Genrens försvarare är kanske snobbiga, eller kanske rädda för att stilen ska urvattnas och försvinna in i större moderna strömningar och till slut försvinna.