Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svårt att ogilla George Clooney

George Clooney räds sannerligen inte att sticka ut sin energiska, klassiska Hollywoodhaka.

Annons

Som nu, när han i bioaktuella ”The monuments men” klär ett högtravande budskap (konstens och kulturarvets absoluta livsnödvändighet) i en fullständigt otidsenlig retrokostym.

Rimligen måste han ha förstått att kritikerna skulle slå ned på de föråldrade förenklingarna och avsaknaden av smutsig realism i en film som trots allt utspelar sig under andra världskrigets fasansfulla sista månader.

Själv finner jag det alldeles omöjligt att tycka illa George Clooney. Alltså väljer jag att se de sympatiska intentionerna, den vänligt puttriga tonen, den fantastiska laguppställningen. Istället för att som Quentin Tarantino i ”Inglourious basterds” (2009) ta en gammaldags krigsfilmsestetik som intäkt för föregivet skojsiga orgier i sadistiskt våld, väljer Clooney (som också skrivit manus tillsammans med medproducenten Grant Heslov) att plocka upp dygder från en tid då biopubliken hade krigets ohyggligheter i tillräckligt färskt minne för att köpa vita dukens eskapistiska och romantiserade omskrivningar.

Vi hör det redan i filmmusikens allra första takter. Alexandre Desplaites muntra, liksom lätt triumfatoriska marschmusik säger oss att vi här befinner oss i gamla välbekanta trakter. Så här kunde krig och hjältemod och kamratskap och knäppa Hitler på näsan och lura skjortan av Fritz, skildras i brittiska och amerikanska filmer fram till ungefär 1970 och de på teven framvällande bilderna från Vietnamkriget.
Krigsfilmen fick ett annat ansikte där.

”The monuments men” bygger på sannhistorien om hur ett gäng medelålders (de unga var redan i fält) akademiker rekryteras för att rädda tillbaka så mycket så möjligt av de konstverk som Hitler stal, bland annat till sitt planerade gigantiska Führermuseum i Linz, eller helt enkelt förstörde. Helst skulle man också styra bort de allierades bombningar från alltför kulturhistoriskt känsliga mål.

Det är förstås en alldeles för komplicerad historia för att få plats på två timmar, så Clooney låter det gå undan: Ett raskt ihopskramlande av de käcka karlar som ska klara skivan. Färgstarka typer, lysande skådisar. Matt Damon. Jätten John Goodman. Lille glasögonprydde Bob Balaban. Bill Murray. Clooney själv, mer lik en gammaldags matinéhjälte än någonsin. Den där fransmannen från ”The Artist” och han britten från ”Downtown Abbey” (Jean Dujardin respektive Hugh Bonneville). Ensam på spinnsidan en dubbelspelande Cate Blanchet.

Upptakten blir en enda garanti för en trygg resa där dödandet mestadels sker utanför bild. Vi kan lita på att de goda förblir goda, de onda onda. Alla tyska officerare förses därtill med den där sjukt bleka stålblicken (den klyschan kunde Clooney förvisso ha besparat oss).
Haltande i de långa linjerna, men med massor av finlir i detaljerna, känns detta försvarstal för konsten och konsthistorien både uppbyggligt och trösterikt.

Det är förbaskat svårt att tycka illa om George Clooney.