Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svårbegriplig upprördhet

Ännu en gång blir det stora rubriker till följd av amerikanska ambassadtelegram som har kopierats och läckts av Wikileaks.
Rubriker som ”Mörkade allt för riksdagen” och ”Sverige lämnar information till USA utan att riksdagen får veta” är bara några av exemplen.

Och ännu en gång leder det till indignerade kommentarer från företrädare för oppositionen. Tillsammas med krav på sanningskommission och KU-anmälningar.

Man ska förvisso vara försiktig med att oreserverat ta regeringen i försvar. Det är inte omöjligt att det förekommit verksamhet och informationsutbyte som ligger utanför de ramar som godkänts. Men utifrån det som nu har framkommit finns det egentligen ingenting som på allvar talar för att så skulle vara fallet.

Riksdagen har genom ett flertal olika beslut gett regeringen långtgående möjligheter till utbyte av personuppgifter med främmande makt. Exempelvis genom försvarsunderrättelseverksamhet eller genom polisdatalagen och polisdataförordningen.

Det är alltså inte så konstigt, utan tvärtom helt i sin ordning, att Sverige lämnar ut information utan att tala om det för riksdagen. Fast det är heller inte riktigt sant. För det finns ett antal kontrollstationer där även riksdagen informeras. Inte vid varje tillfälle, men genom återkommande rapporter. Precis så som det ska vara.

Därför är det något egendomligt att justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) finner att uppgifterna från Wikileaks är ”mycket uppseendeväckande”, börjar prata om grundlagsbrott och att eventuellt kräva justitieminister Beatrice Asks (M) avgång.

Det som får anses vara synnerligen uppseendeväckande är att justitieutskottets ordförande förefaller vara så enormt okunnig kring hur lagstiftningen ser ut på detta område.

Hela det här resonemanget som fördes mellan svenska regeringstjänstemän och företrädare för USA har sin grund i att Sverige inte ville teckna ett avtal om så kallad terroristscreening. Kravet på ett sådant avtal dök upp i samband med förhandlingarna kring det så kallade Visa Waiver-programmet. Det här programmet omfattar 36 länder och är ett amerikanskt system som tillåter för medborgare från utvalda länder att resa in i USA som turister eller i affärsändamål och stanna upp till 90 dagar utan att ansöka om visum.

I samband med dessa förhandlingar så ansåg alltså de svenska regeringstjänstemännen att det var högst tveksamt om ett avtal om terroristscreening skulle kunna accepteras politiskt. Och framförde ett antal skäl till varför de gjorde denna bedömning.

I stället menade man från svenskt håll, enligt vad som beskrivs i ambassadtelegrammen, att det ”nuvarande informella upplägget” fungerade bra. Ett upplägg som svårligen kan tolkas som något annat än den underrättelseverksamhet och det utbyte av personuppgifter som har beskrivits ovan.

Upplägget i sig kan man möjligen ha synpunkter på. Men det är fullt ut sanktionerat av riksdagen.