Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Strutsarna vill bara bli omvalda utan att göra något

Problem löser sig sällan av sig själva, hur mycket man än vill.

Annons

En ökande andel äldre, i kombination med allt högre förväntningar på kvalitet, har fått varningarna att närmast hagla genom en rad rapporter. Välfärdens framtida finansiering kommer att ställa till bekymmer. I samband med tidningens nya artikelserie om vårdens framtid berättas det om Socialdepartementets rapport "Den ljusnande framtid är vård", om den svenska sjukvården 2050. Medellivslängden antas ha höjts med knappt tio år, kostnaderna för vården motsvarar en sjättedel av BNP, hela 65 000 fler personer arbetar inom vården och försörjningsbördan för de som arbetar har vuxit med 20 procent.

Det är ändå ovanligt att diskussionen om gapet mellan å ena sidan intäkter och å andra sidan ökade behov och krav kommer från politiskt håll. De flesta politiker tycks nämligen ducka i diskussionen. Antingen är det för komplicerat och svårsmält att diskutera finanseringsgapet och alla de eventuella politiska komplikationer som kommer utav det, eller så hoppas man att det löser sig. Kanske räcker det med att vi jobbar lite mer och längre, och sedan finns det inget gap att prata om längre?

Men problem löser sig sällan av sig själva, hur mycket man än vill. Det krävs politiska strategier och en öppen diskussion om vad som egentligen ingår i det offentliga åtagandet. Vilken vård ska finansieras offentligt, och vad ska betalas på annat vis. För precis som Stefan Ackerby, tidigare på Sveriges kommuner och landsting, konstaterar i gårdagens artikel så räcker det inte med att höja sysselsättningen, för att inte tala om den ohållbara lösningen att fortsätta höja skatten. Prioriteringar behöver komma upp på agendan.

Men vi får inte glömma bort en effektivare användning av dagens resurser. Det har egentligen ingenting att göra med diskussionen om framtidens finansiering av välfärden. Även utan ett gap är det politikernas förbannade skyldighet att använda de pengar som vi medborgare betalar in via våra skatter så effektivt det bara går.

I boken "Recept för vården: om effektivitet i sjukvården och äldreomsorgen" (SNS Förlag) beskrivs det hur intresset för att diskutera effektivitet i vården hos de beslutande är oroväckande lågt. Författaren Jane Cederqvist skriver att hon hört många landstingspolitiker konstatera att man inte vinner några val på effektivitetsfrågor.

Ja, i själva verket gör rädslan att förlora nästa val, som förstås kan vara en risk vid minsta förändring, så förlamande att politikerna närmast blir inaktiva. Man pratar, lite lagom fluffigt, om ramar och liknande, men låter egentligen verksamheterna sköta sig själva.

Och likt strutsen stoppas huvudet i sanden när vårdens ödesfrågor diskuteras. Att jobba lite mer skrämmer ju ändå inte bort någon.