Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Struntar i att stanna vid olyckor

Alltfler bilister som larmar vid en olycka väljer att inte stanna och hjälpa till.

Annons

– Det här är ett jättebekymmer och har blivit värre då de flesta har mobiltelefoner. Det är jättebra att kunna larma snabbt, men sedan anser många att de gjort sitt och åker bara förbi, säger Anders Klarström, presstalesman på SOS Alarm.

Vinterväglag, snörök och halka innebär . Och om den som larmar SOS vid en olycka inte kan ge så mycket information om exakt adress, skador, hur många som är inblandade, om någon är fastklämd och andra detaljer blir det svårare att få fram rätt resurser till olycksplatsen.

– Det finns skylighet att larma men inte att ingripa, men det handlar också om medmänsklighet. Om man själv råkade ut för en olycka skulle nog de flesta uppskatta att någon stannade. Man kan rädda livet på någon, säger Anders Klarström.

Ett annat vanligt problem är att folk larmar om bilar som redan stått övergivna ett tag, vilket innebär onödiga utryckningar för räddningspersonalen. Även historier om ligor som iscensätter trafikolyckor kan göra att fler drar sig för att stanna, tror Anders Klarström.

– Det finns inget facit, bara sunt förnuft. Man måste avgöra själv om man kan stanna eller inte, säger han.

Per Andersson är insatsledare på räddningstjänsten i Söderhamn. Han upplever också att det blir vanligare att folk väljer att inte stanna på en olycksplats när de har larmat.

– Det borde vara en självklarhet att stanna. Det är ju förfärligt om någon sitter i bil och inte får hjälp. För oss är det viktigt att veta om vi kommer fram till en svår personskadeolycka eller ett mer eller mindre bärgningsuppdrag, säger han.

Det finns flera skäl till att bilister inte stannar. Längs en motorväg med vajerräcken kan det både vara svårt och farligt att stanna och är inte att rekommendera.

– Och en del är nog rädda för att stanna, de vet kanske inte vad de kommer fram till. Andra kan vara jäktade och ha ont om tid, säger Per Andersson.