Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stilblandat storsväng

/
  • Jennifer Browns vokala värme och utstrålning nådde långt över scenkanten i tisdags då hon uppträdde på Jazzklubben i Hudiksvall.

Nina Simone (1933–2003) var en av det amerikanska 60-talets mest uttalat politiska artister, med ett alldeles eget, sällsamt kraftfullt uttryck i såväl röst som på pianot.
Det kan med andra ord tyckas vara lite paradoxalt att en vänt mildröstad pop- och soulsångerska som Jennifer Brown tar sig an just denna repertoar. Å andra sidan var det som utmärkte Simone just det orädda skuttandet mellan genrer – jazz, soul, pop, blues, gospel, showlåtar.

Annons

För ett festligt, folkligt och mer än fullsatt Folket… förlåt, Hudiksvalls nyomdöpta Kulturhus, demonstrerade Jennifer Brown och Andreas Gidlunds formidabla jazzkvartett på tisdagskvällen en del av den bredden. Ordet publikrekord surrade i Café Augusts efterhand alltmer uppvärmda luft, till glädje för en ekonomiskt hårt ansträngd jazzklubb. Att artistvalet var en publik fullträff underströks också av en hygglig andel lite yngre åhörare.

Att Jennifer Brown inte är helt hemma i renodlade jazzsammanhang illustreras väl rätt väl av hon lämnar över den svårsjungna men undersköna balladen It might as well be spring till bandet. Den vokala värmen och utstrålningen når emellertid långt över scenkanten i exempelvis en rörande Mr Bojangles och andra setets pärlband av välarrangerade och varierade fullträffar.

Tenorsaxofonisten Andreas Gidlunds kvartett, där inte minst nyrekryterade pianisten Stefan Wingefors hela tiden lockar fram leenden och skratt med sitt fräcka och lekfulla spel, vet hur man gör levande, svängigt krängande musik alldeles oavsett var på jazzspektrat den befinner sig. Inåtskruvad funk, souljazz, gungande gospel. Kapellmästare Gidlund, som har hela den moderna tenoristhistorien i sin sax, överraskar till och med ett par ljuvliga inpass på den normalt lyckligt bortglömda elektrifierade tenorsaxen. Samt flöjt i en suveränt genomarbetad och dramatisk The look of love. Mattias Grönros får oss att gnugga ögonen när han i funkvidundret To love some body demonstrerar ren elbasteknik på sin ångbas. Vid trummorna sätter Lars Källfeldt alla stilar, om det så handlar om att förvandla gamla Bye bye Blackbird till en något betydligt större än en vacker melodi, eller George Harrisons Here comes the sun.

Andra set blir faktiskt rena triumftåget för ett band som verkligen tycks ha undersökt och testkört varje låt för sig, tills man hittat det optimala, egna uttrycket. Så blir även extranumret, Jennifer Browns egen gamla hit Tuesday afternoon, en storsvängig jazzrökare.

Att man hittar rätt och lyckas låta samkörda med en ny pianist säger väl en del om musikantkvalitén.

Bara att bocka och tacka.

Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons