Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stenåldersmänniskor vid Skånsjön kartläggs av arkeologer

Redan för mer än 6 000 år sedan bodde det människor i Hälsingland. De färdades vida omkring, jagade vilt, fiskade och samlade växter. Nu gräver arkeologer fram två av stenåldersmänniskornas boplatser bredvid Skånsjön, fem mil norr om Ljusdal.

Det är mitten av oktober och andedräkten blir till ånga i den kyliga höstluften. Regnet strilar envist ner över arkeologerna Kerstin Wedrin och Mathias Ahlbeck från forskningsstiftelsen Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU).

De gräver upp fornlämningar längs väg 773 mellan Ängebo och Naggen som ska breddas och förbättras. Runt utgrävningsplatsen sticker små färgade pinnar upp här och där. De markerar platsen där olika fynd har hittats.

– Vi mäter in dem med gps i rikets koordinatsystem. En bra gps visar platsen på millimetern, säger Kerstin Wedrin.

Jägarstenåldern är den äldsta delen av stenåldern. Människorna levde då i små grupper som rörde sig över stora områden allt eftersom årstiderna växlade.

De jagade bland annat älg, bäver, rådjur, sjöfågel och säl med hjälp av pilar och spjut, fiskade med ljuster och harpuner samt samlade in växter, bär och ägg. Sina redskap tillverkade de av sten, ben och horn. Kläderna gjordes av skinn, päls och växtmaterial.

Mycket av detta material har försvunnit. Men stenåldersmänniskorna har ändå lämnat spår efter sig, och det är dessa som arkeologerna nu letar efter bredvid Skånsjön. Det kan leda till bättre kunskap om var stenåldersfolket har funnits, hur de har rört sig och vad de har gjort.

– De här äldre tiderna i trakterna norr om Dalälven och upp till Ångermanland är ganska nytt. Man hade ingen aning om att det fanns människor så här tidigt, säger Mathias Ahlbeck.

Han och Kerstin Wedrin har just grävt fram en hög med gamla ben ur markerade rutor på 0,5 gånger 0,5 meter.

– Det här är brända ben. Vi har hittat jättemycket i en sådan här ruta. På ett ställe hittade vi en halv liter, säger Kerstin.

Fyndet är betydelsefullt eftersom det kan hjälpa till att datera boplatsen med hjälp av kol 14-metoden, då man räknar nedbrytningstid på radioaktiva kolatomer som finns i alla organismer. Det är annars svårt att veta hur länge sedan människorna levde här, förklarar Kerstin.

– Ligger boplatsen vid kusten så vet man vilken tid vattnet låg där. Men här har vi inget att gå på, så här får vi datera på föremål eller ben.

Men vilket djur de nu har hittat måste avgöras av en osteolog, som specialiserar sig på ben.

– Det här ser inte ut som sälben, kan även vi som inte är osteologer våga oss på att säga. Det är förmodligen älg eller bäver, säger Kerstin.

Andra fynd de har hittat på platsen är små stenflisor av olika bergarter, skiffer och kvarts.

– Här finns resterna av där de har suttit och gjort avslag, som de sedan sätter i benspetsar eller skaftar. Det är vad vi kallar för slagplats, säger Mathias.

Kvartsavslagen kan exempelvis användas som eggarna i redskap, berättar han.

– Handtagen gjorde man troligtvis av tre och ben. De har suttit här och gjort "retooling", petat ut kvartsavslag som har blivit slöa, gjort nya och satt dit. Kvartsen är ett svårt material som vi inte riktigt kan greppa än vad de har gjort med, om det är tillverkningsavfall eller redskap och om de har använt avslagen direkt eller skaftat.

Båda tycker det är intressant att de har hittat så mycket ben på platsen.

– Kvartsslagplatserna känner vi ganska väl hur de ser ut. Men att slagplatsen ligger precis bredvid bendumpen är intressant, säger Mathias.

Under utgrävningen bor de i en lånad stuga bredvid Skånsjön. Inne i värmen visar Mathias upp en stor sten med yxform och flera mindre som förmodligen är avbrutna yxblad. Dessa har de hittat på den andra boplatsen. Materialet har en ljust beige färg.

– Det kan vara sördellenit, en lokal bergart som har den färgen. Det är en tät bergart som jag inte har sett på andra platser. Det är förmodligen från meteornedslaget i Dellensjöarna.

Han tror att det var kvinnorna som satt på avslagsplatserna och slog kvartssten eftersom sådana verktyg har hittats i kvinnogravar.

– Det var kvinnorna som var flintsmedar och bar den traditionen. Det som brukar finnas i mansgravar är yxor, så yxproduktion verkar ha varit manligt.