Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stabbläggarnas tid är förbi

Ingenting är längre som förut på Ala sågverk i Ljusne. Allt arbete som en gång gjordes för hand sköts i dag av maskiner som styrs av datorer.
För den drygt 100-åriga fackklubben har inte mycket förändrats. Arbetsmiljö och löner är än i dag de viktigaste frågorna.

Annons

Det doftar trä och på timmerplanen ligger travar med virke som ska förädlas till bräder. Så har det sett ut ända sedan 1854 då den första sågen byggdes i Ala.
Men där slutar också likheterna med gårdagens sågverk.
Borta är stabbläggarna som bar bräderna på sina axlar, borta är klamparna som sorterade virket efter kvalitet och som ansågs lite finare än de andra arbetarna. Borta är också de gamla ångdrivna sågarna. 

Frågar man huvudskyddsombudet Bengt-Göran Källman och Enar Granqvist, fackordförande på Ala sågverk, är det mycket mer än så som har förändrats. Men ändå inte. 
2008 firade facket i Ala 100 år, men då som nu är det löner och arbetsmiljön som står i centrum.
- När fackavdelningen bildades på Ala sågverk 1908, var det främst för att få till ett kollektivavtal och rättvisa löner. Då var det Karl Hultgren som svingade klubban och som basade över 88 medlemmar, berättar Enar Granqvist.
Själv har han varit ordförande i 33 år och fått vara med om att förvandla sågverket till Europas modernaste, som det var när anläggningen byggdes om 1974. Då kom folk från hela världen för att se hur man sågade bräder i Ala.
- I dag är allting datastyrt, det finns ingenting som ser ut som när jag och Bengt-Göran började på fabriken. Så stora är förändringarna, säger Enar Granqvist.
Men även om han är medveten om att investeringar och ny teknik så gott som alltid innebär nedskärningar på personalsidan skulle han aldrig välja att sätta stopp för förnyelse. Då överlever inte företaget på sikt och medlemmarna blir utan både inkomst och arbete.
- Som mest har det varit nästan 600 anställda på kollektivsidan, men då får man gå långt tillbaka i tiden. I dag är det 88 personer som jobbar på sågen och ändå producerar vi långt mycket mer. 

88 personer, precis som när Karl Hultgren utsågs som ordförande för 101 år sedan då ledorden var rättvisa och solidaritet.
Bengt-Göran Källman, rätar upp sig i stolen och ser med ens lite ledsen ut, eller är det möjligen frustration som avspeglas i hans ögon?
- Solidaritet, säger han, i dag är det individen som står i centrum. Där har Svenska arbetsgivarföreningen lyckats med sin kampanj. Vem kommer väl inte ihåg alla glassiga reklamskyltar under 1980-talet då kända idrottsstjärnor ställde upp under parollen "Satsa på dig själv".
Enar Granqvist nickar instämmande:
- Det är där vi är i dag. Satsa på dig själv och skit i andra. Det är så långt ifrån de fackliga idealen som man kan komma. 

Tittar de bakåt i tiden innan skogsjätten Stora tog över 1975, då Bergvik Ala basade över sågen, tycker de ändå att det fanns ett visst solidaritetstänkande från företagets sida.
Källman bläddrar bland sina papper där sågverkets historia finns dokumenterad och stannar upp vid ett datum. 1940, det var då Ala stod inför stora uppsägningar. 114 anställda omfattades men istället för att kasta ut dem i arbetslöshet skapade företaget något som de kallade "hjälp till självhjälp". De uppsagda kunde helt enkelt söka bidrag för att gå någon yrkesutbildning eller starta eget.
- Det var många som tog chansen. En del utbildade sig till poliser, någon startade ett hönseri och några reste till Norge för att börja nya jobb. I det hänseendet tog företaget ett socialtansvar som vi inte är vana att se, säger Bengt-Göran.
I dag har det mer eller mindre blivit fackets roll att stötta medlemmarna socialt. Att vara den hjälpande handen när det krisar. Ibland handlar det om att stötta när någon tycker sig ha blivit orättvist behandlad, andra gånger kan det handla om att ge råd om de sociala försäkringarna.
- Även om lönerna och arbetsmiljön fortfarande är det primära känns det som om fackets roll håller på att förändras. I dag har arbetsmarknadslagarna tunnats ut och det känns som vi får allt mindre att säga till om, säger Enar Granqvist. 

När han blickar framåt är det en ganska dyster bild han ser framför sig. Förbundet som för ett antal år sedan slogs ihop med Skogsarbetareförbundet står nu inför ännu en sammanslagning. Den här gången med grafikerna. Och ju större förbunden och avdelningarna blir desto längre kommer man från medlemmarna, menar han.
- På sikt kommer fler förbund att tvingas gå samman, men samtidigt ökar risken att man tappar kontakten med medlemmarna. Jag minns när vi hade en egen avdelning i Ljusne, hur enkelt det var att åka dit och prata med ombudsmannen eller ringa till kontoristen för att till exempel prata om a-kasseärenden. Från början var det till och med facket som ansvarade för sjukkassan, säger Enar Granqvist. 

Både han och Bengt-Göran tror att det kommer att bli ganska jobbigt för dem som ska ta över när de går i pension nästa år. Redan i dag är det många stolar som gapar tomma när det hålls fackföreningsmöten och fortsätter man att sätta det individuella i centrum lär det bli ännu glesare i möteslokalerna framöver.
- Folk fikar inte längre tillsammans, och politik pratas de nästan aldrig på arbetsplatserna längre. När arbetstempot ökat blir det mindre tid över för att umgås på rasterna, konstaterar Bengt Göran Källman.
På väggen bakom honom hänger ett fotografi på den första fanan, skapad av kvinnohänder när facket på Ala bildades. Stygn efter stygn och timmar av ideellt arbete. Precis som all den där tiden som lades ner för att i studiecirkelform utbilda sågverksarbetarna. Själv har han gått den långa vägen för att lära sig allt om arbetsmiljö och vilka lagstiftningar som gäller. Han är dock missnöjd över utvecklingen. 

- Inte allt för länge sedan hade vi en dödsolycka här på sågverket och det kändes fruktansvärt jobbigt. Trots all ny teknik så är det svårt att bygga bort olyckorna inom träindustrin. Det här är fortfarande en av de farligaste branscher att jobba inom, konstaterar Källman.
Utanför fönstren syns truckarna och lastbilarna, ständigt fullaste med bräder och stockar. Årligen produceras runt 400 000 kubikmeter färdig råvara i anläggningen. Långt mer än vad gårdagens maskiner och arbetare kunde åstadkomma.

Annons