Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språkvård – hygienfråga för det allmänna

"Är du stööörd eller, jävla fitta, sluta slåss", "Asså, såg du Jasmine igår – full hon VAAAAR!", "Fett full", "Fucking jävla tunnelbana – kan vi komma fram någongång?".

Annons

Sitter på tunnelbanan i Stockholm och önskar mig någon annan stans. Kryper ihop mot fönsterrutan och ryser ofrivilligt till för varje del av de högljudda tonårstjejernas konversation som jag trots högljudd musik hörlurarna tvingas utstå. Jag ser på den lilla prydliga gamla damen i sätet bredvid och den bortkomna turistande mamman med sitt lilla barn. Och trots att ansvaret för det offentliga ljudrummet inte ligger enkom på min axlar och trots att medpassagerarna kanske inte ens bryr sig, skäms jag för deras skull. För var de tvingas genomlida på sin tunnelbanefärd genom huvudstaden.

Ändå säger jag inte ifrån. Ber dem inte dämpa rösten, använda ett mer vårdat språk och för guds skull prata som sin väninna med lite mer respekt. Nej, istället försöker jag få tankarna att sväva åt annat håll, för att vid nästa hållplats byta vagn och på så vis slippa eländet. Man vill ju inte vara o-soft liksom.

Svärande ungdomar i kollektivtrafiken kommer i parti och minut. Ändå påverkas jag in i benmärgen varenda gång. Det verkar som om jag med åren gått och blivit allergisk mot ovårdat språk. Och det inte bara från unga tjejer. Häromdagen på en sandstrand vid Ljusnan tvingades jag lyssna på en medelålders mans mobilsamtal med en polare: Tro mig – det var INTE vackert!

Kalla mig gärna kälkborgerlig, men jag tycker nog att man kräva en viss nivå på uttrycken i det offentliga rummet.

Nej, en högljudd diskussion om hur mycket du fick knulla i helgen hör inte hemma i matvarukön där tio andra kan höra. Nej, det är inte okej att spela mobilspel på hög volym på tåget – det ständiga blippandet stör faktiskt. Och kan folk, en gång för alla, köpa vettiga hörlurar till sina mp3-spelare så att ljudet faktiskt stängs inne istället för att skramlande spridas ut i en radie på 20 meter.

I USA är det - med TV-serier och filmer som enda referens– vanligare med civilkurage. "Mind your language please!". Så verkar folk säga till främlingar på ett ganska odramatiskt vis. Med en sådan kultur skulle jag kanske ha sagt till de där tonårstjejerna. Jag tror faktiskt jag börjar hur som helst. Vid närmare eftertanke är ju en soft person i många fall lätt att förväxla med en ängslig person. Och någon sådan person är ju inte jag. Eller?!

Mer läsning

Annons