Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Språket blir viktigt igen

Amanda Svensson avslutar sin löst sammanhållna trilogi med en otäck roman om manipulation och längtan. Men det är också en berättelse om berättelser, att göra fiktion av livet för att skapa sin identitet.

Annons

Folkhögskolan är en genial arena för en roman. En mikrovärld i den stora världen där särskilda regler och maktordningar gäller.

Hit till den lilla orten på den skånska slätten kommer en ung kvinna för att läsa vid skrivarlinjen. Hennes riktiga namn får vi aldrig veta. Redan på stationen möter hon poeten. Eller det är i alla fall så han vill uppfattas. Förälskad i idén om sig själv som geniet gör han den unga kvinnan till sin musa. Han är Majakovskij hon är Lilja Birk. Han är Ted Hughes hon är Sylvia Plath. Ibland bestämmer han att de är Vivienne Haigh-Wood och T.S. Eliot.

Hennes mål är att bli vald. Att någon ska titta på henne och verkligen se henne. Eller bara att få bli kysst.

Av poeten får hon allt det. Och mycket mer som hon inte alls längtat efter. Han säger att deras relation är ren och oantastlig – så länge hon lyder honom. Själv längtar hon efter en annan slags berättelser, sjörövarsagor, äventyr där hon är den farligaste, djärvaste och vildaste. Drömmar som hon visar sig dela med Illse, folkhögskolans Anne Bonny, piratdrottning, vildhjärta som också kan rädda liv.

Allt det där jag sa till dig var sant är Amanda Svensson tredje roman. Den kan ses som ett avslut på de två tidigare, Hey Dolly och Augustnominerade Välkommen till den här världen. Samtliga handlar om unga kvinnor, fiktionaliserande av det egna livet där berättelsen blir ett sätt att skruva verkligheten och skapa identitet.

Skickligt växlar Svensson mellan berättelserna, den autentiska, de litterära utflykterna som sker tillsammans med poeten och äventyren på haven med Illse. Identitetsskapandet förenar och varje roll har sin del i slutresultatet.

Det är våldsamt och ibland outhärdligt att läsa, men det är också väldigt roligt då och då. Som när skrivläraren Sarah ska lära ut det korrekta användningsområdet för förkortningar eller när Svensson beskriver de boendes vedermödor för att ta sig förbi köket på andra våningen för att slippa doften från kylskåpet som ingen orkat tömma.

Men allra mest fascinerar språket. Det är som om Svensson hela tiden upptäcker, värderar och omvärderar språket, lite som Markus Krunegård gör i sina låttexter. Tar en tom fras och fyller den med mening igen. Hon gör språket angeläget, inte bara för sig själv utan också för läsaren. Det är en välgärning.