Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språk förändras; verb är tidlösa

/

Det är lätt att bli förälskad i verb; de är ju så mycket mer än en vanlig ordklass!

Annons

Ett verb kan säga mer än tusen ord (nåja): vad som händer, när det händer, om det görs av eller mot något … Och på andra språk kan de bland annat berätta vem som gör något, hur många som gör något, hur ofta något händer … På svenska är deras tidsangivande funktion, tempus, kanske viktigast.

Grundformen för svenska verb är infinitiv. Infinite betyder som bekant oändlig, eller tidlös, på engelska, och infinita verb saknar alltså tid. "Jag äta" säger inte om ätandet sker nu, förr eller senare. Presens för också tankarna till engelska. The present betyder inte bara presenten, utan också det nutida, och presensformen marker att verb sker just nu. "Ni läser."

Något som är perfekt ser vi som utmärkt eller jättebra. Vi kan också se det som fullkomligt, eller varför inte fullbordat, som är dess gamla betydelse. Perfekta verb är fullbordade, alltså en handling som avslutats. "Hon har flyttat."

Det för oss till motsatsen imperfekt, oavslutade handlingar. Svenskan har ingen böjningsform för oavslutade handlingar, alltså finns inte grammatiskt imperfekt på svenska! Mina äldre läsare (typ arton plus) tycker kanske att imperfekt betyder dåtid, men dåtida handlingar behöver inte vara oavslutade: "jag gick i skolan" är inte motsatsen till "jag har gått i skolan". Dåtid heter därför preteritum, latin för det förflutna. För den som saknar imperfekt rekommenderar jag arabiska! På svenska måste vi ta omvägen och säga "men det är inte klart än".

När vi ändå pratar om ord på -um har vi futurum, det framtida. Futurumformer finns inte heller på svenska, men det är lättare att uttrycka än imperfekt. Vi slår bara ihop något hjälpverb med infinitiv: "de ska städa".

För att runda av har vi tempuset pluskvamperfekt. Som ni hör på namnet är det något som är så himla avslutat att det var avslutat redan i dåtiden: "hon hade gått". Som perfekt bildas det alltså med hjälpverb och supinum.

Vänta, supinum? Jo, det är vår andra tidlösa form. Den används med hjälpverbet ha i presens eller preteritum, och enbart för avslutade handlingar: "jag har flugit", "jag hade flugit". Egentligen är supinumformen lite överflödig; vi kunde lika gärna sagt "jag hade flyga" och sluppit hålla reda på en form till, men språk utvecklas sällan för maximal lämplighet.

Vill du också kultivera din kärlek för verb? Då rekommenderar jag Sara Lövestams bok Grejen med verb, som gör grammatiken så rolig som den skulle varit i skolan.

Annons