Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Zlatans offsider plågar mig mer än Eders segermål

Annons

Sannolikheten för att Sverige kommer att skjuta ett skott på mål mot Belgien nästa vecka är rätt stor.

Sannolikheten att det ska gå i mål är mindre.

Sannolikheten att Sverige ska gå vidare i EM är ännu mer plågsamt mindre.

Egentligen spelade det där avgörande italienska målet i 88:e minuten ingen roll. Det var en poäng som försvann – men Sverige hade ändå behövt vinna den avslutande matchen mot Belgien i gruppspelet.

Men det var ändå smärtsamt.

Och det var smått chockartat.

Speciellt som Eders lilla uppvisning kom ur en spelsekvens som egentligen aldrig leder till en klar målchans. Eder stod till Italiens tjänst när han fångande in försvararen Chiellinis inkast i djupled och trippade ifrån ett plötsligt passivt svenskt mittfält och försvar och skickade in bollen i Isakssons bortre hörn.

Jag skriver plötsligt.

För annars balanserade matchen annars upp det som hände i den första omgången i gruppspelet.

Där Sverige länge var blekt mot Irland – och Italien i stället glänsande i sin segermatch mot Belgien.

Nu utmanade i stället Sverige på ett rätt modigt sätt Italien, även om man aldrig kom fram till ett enda riktigt vasst anfall. Italien var ett gammeldags Italien och därmed bombsäkert i försvarsspelet och låg sedan och lurpassade på det som skulle kunna hända.

Och sedan hände.

Sverige då? Albin Ekdal klev in bredvid Kim Källström och uppgraderade det svenska mittfältsspelet och även sin kollega. Precis som mot Irland var vänsterbacken Martin Olsson en offensiv tillgång, så länge han fick arbetsmaterial. Länge var försvarslinjen stabil och Isaksson på rätt plats.

John Guidetti sprang som bara John Guidetti kan springa, men belönades inte med en enda riktig passning. Det fanns inte i den svenska verktygsboxen.

För så långt kom Sverige aldrig. Försvarsmässigt hanterade man Italien i 88:e minuter – men offensivt utmanade man aldrig motståndarna.

Men 0–0 eller 0–1 spelar alltså ingen roll.

Det måste man komma ihåg.

Sverige hade behövt en seger och för en seger måste man göra ett mål och för att göra ett mål måste få ha ett skott eller en nick på mål.

Självmål bjuds man inte alltid på.

Därför hade jag faktiskt hellre sett att store Emir Kujovic klivit in i slutet i det svenska anfallet i stället för Marcus Berg, och gett Sverige det längdöverläge som kunde plågat Italien.

Jag betvivlar inte att den svenska världsstjärnan Zlatan inte jobbade och inte försökt leda sitt lag. Hans kraftfulla satsning på det där inlägget efter ungefär fem minuters spel var troligen något som skickade energi till lagkamraterna.

Men jag har lyssnat på vad han själv säger, om sin egen storhet och betydelse. Och har sett för lite av det på planen, oavsett att understödet är svagare i PSG.

Så till slut har jag bara tre intryck av Zlatan, orättvist eller inte.

Offside nr 1 – när Zlatan stod och sov på en svensk frispark i första halvlek.

Offside nr 2 – när Zlatan slöt lunkade hemåt och därmed missade möjligheten till en frispelning i andra halvlek.

Offside nr 3 – när ett läckert svepande inlägg nådde Zlatan vid bortre stolpen och han slog bollen över, men ändå redan var offside.

Varje match är 90 och några till minuter av hundraprocentigt fokus, speciellt i ett mästerskap som här där det händer saker i slutminuterna.

Det gäller alla.

Stora och små.

Den Store sov när hans chanser kom – de små sov när Italien slog till. Ungefär därför blev det 0–1 istället för något annat.

...nothing Toulouse? Kanske inte. Men nice i Nice på onsdag? Tveksamt?

LÄS ÄVEN: Sent mål sänkte Sverige – föll mot Italien i EM-gruppspelet

MISSA INTE: Toulouse badar i gult och blått: "Stämningen är helt fantastisk"

MISSA INTE: Tidigare landslagsbacken Per Nilsson om vem som ska ta över efter Zlatan: "Han är kaptensämne för Sverige"

Mer läsning

Annons