Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läs om den osannolika missen i Tiomila 1988: "Pojkar ni är på fel sida sjön, ni kan få låna vår kanot"

"Långa natten", den mest krävande av Tiomilas sträckor, har skapat många, närmast sanslösa, historier som levt vidare.
Och den mest återberättade och även mest osannolika måste ändå vara den från 1988 då tävlingen avgjordes i sörmländska Långdunker.

Annons

Här följer ett utdrag ur "Långa nattens folk", där en av orienterarna, Tomas Månsson, som sprang bort sig fullständigt på "Långa natten"-sträckan, berättar om sina upplevelser.

"Det började så bra, spik på första och spik på andra. Där kommer jag upp en jätteklunga på 40–60 gubbs. Snabb titt på kartan. Nu ska ni få springa, tänker jag. Rusar ut på vägen, in på stigen och där är bäcken. Anar en stor vattenyta. Det måste vara sankmarken/gölen. Den är väl översvämmad så här om våren. Sluttningen är dock ovanligt brant och lång för att bara vara två höjdkurvor. Jag tittar på kompassen. "Det här stämmer inte", säger jag till grabbarna bakom.

SE ÄVEN: Höjsgaard om missen som kunde kostat segern

Alla stannar. Jag hör svordomar. "Vi är på fel stig", konstaterar någon. Stora klungan vänder. En kille från OK Måsen, en norrman och jag står ensamma kvar. Vi är norr om Kvarnsjön, kommer jag fram till. Vår kontroll är sydost om sjön och snabbast måste vara att fortsätta runt och de andra håller med.

Vi kutar vidare med mig i täten. Vi springer och springer och springer och har hela tiden kontakt med sjön.

Rätt som det är ser vi ljus från en stuga. Ett fönster öppnas och en vänlig kvinnoröst upplyser:

– Pojkar, ni är på fel sida av sjön. Tiomila är på andra sidan. Ni kan få låna vår kanot.

Vi tackar för hennes vänlighet, men avböjer. Att använda kanadensare på långa natten måste vara mot reglerna.

– Förlåt, vad heter sjön, undrar försynt killen från OK Måsen.

– Henaren, svarar hon.

Svaret är en chock. Vi är inte bara vid fel sjö. Vi är långt utanför kartan! Kvinnans tillägg att det är lika långt till sjöspetsen som den väg vi kommit gör oss inte precis muntrare.

Tappert kämpar vi vidare. Nu är det inte fråga om att orientera. Nu gäller det att överleva. Jag känner mig omtöcknad, ängslas och undrar hur länge batteriet ska hålla. Och jag tänker på Patrik, 17-årig debutant som jag ska växla över till.

LÄS ÄVEN: "Långa natten" – orienteringens mytomspunna Tiomilasträcka

Efter en evighet når vi sjöspetsen, kör söderut och kommer in på kartan. Norrmannen är slut och bryter. På en grusväg plockas han upp av Radiosportens Dag Malmqvist – nattens barmhärtige samarit – och får skjuts till mål.

Måsenkillen släpper kontakten. Jag har kramp, tunga ben, upplever första gryningsstrimman och har tappat allt självförtroende när jag äntligen når målet tio minuter före OK Måsen.

Det visar sig att jag inte sprungit 16,5 kilometer utan 26,5. Inte varit ute i 1.58 som de bästa, utan 3.17. Förstår du att jag aldrig glömmer majnatten i Långdunker?"

Källa: "Långa nattens folk"

LÄS ÄVEN: Stort intresse när "Tiomila" debuterar i Dalarna

Mer läsning

Annons