Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsmästaren om sin svåra olycka: "En tiondel kan förändra allting"

/

Thomas Magnusons är en av Hälsinglands största idrottslegendarer.
Den som kan sin skidhistoria minns hans bragder i längdspåren med värme.
För några år sedan var det emellertid nära att hela hans liv brakade ihop.

Annons

Ända sedan barnsben har Thomas Magnuson befunnit sig i längdspåren. Från början enbart för glädjens skull. Ju äldre han blev desto mer seriös blev hans satsning.

I tonåren valde han bort fotbollen och fokuserade siktet på längdskidåkningen, tävlandes för Delsbo IF. När han som 17-åring vann svenska skidspelen i Falun, i slutet av 60-talet, förstod han hur bra han egentligen var.

Några år senare tog han sina första internationella mästerskapsmedalj, på Falun-VM 1974.

– Man har oftast bara en möjlighet att åka ett VM eller OS på hemmaplan, så det var min stora chans – den lyckades jag ta, säger Thomas Magnuson.

Läs även: Del 1 i serien – Pingisveteranen som vunnit 48 SM-guld

Resultatet blev ett guld på 30 km och ett brons på femmilen. Två bragder som gjorde honom till en av Sveriges största skidhjältar genom tiderna.

– Guldet på tremilen är höjdpunkten på karriären. Jag startade sist och ledde från start till mål. Men jag var trött så det var inte bara att åka utan vidare, säger han och fortsätter:

– Det var stort. Allt hade lyckats och jag hade en bra dag. Det var betalt för all tid jag lagt ner på träning.

Fyra år senare cementerade Magnuson sin redan etablerade position i den svenska skidhistorien när han åkte sista sträckan i herrstafetten under världsmästerskapen i Lahtis, tillsammans med Sven-Åke Lundbäck, Christer Johansson och Tommy Limby.

I den sista backen gjorde Magnuson ett avgörande ryck, knockade konkurrenten finländaren Matti Pitkänen och kunde defilera in i mål och bärga hem guldmedaljen till Sverige. Efteråt döptes den avgörande ryckbacken om till Magnusonbacken.

VM i Lahtis blev emellertid Thomas Magnusons sista stora tävling. En sliten kropp gjorde att han lade elitkarriären på hyllan.

– Efter 1978 började jag få ont i kroppen och bli sliten. Då tyckte jag att det fick vara nog. Kanske hade jag två år kvar i kroppen, men jag började tappa den rätta motivationen.

– Jag började tycka att det var lika roligt att jobba som att träna, och då har man inte rätt inställning längre. Idrotten måste gå i första hand.

Läs även: Del 2 i serien – Hälsingen som tagit 23 medaljer och är världsbäst på frisbee

Sedan en lång tid tillbaka bor han tillsammans med sin fru i Långby, utanför Hudiksvall, där de har ett gemensamt lantbruk.

En otäck olycka för några år sedan har dock satt stopp för all skidåkning.

– Jag hade bråttom ut till lagården och skulle kliva över en av katterna i trappen. Det gick inget vidare och jag föll och fick en ryggmärgsskada, säger Thomas Magnuson.

Skadan var så pass allvarlig att läkarna på sjukhuset i Uppsala inte visste om han ens skulle kunna gå igen.

– Man får lite perspektiv på livet, när en tiondels sekund kan förändra allting. Det hade lika gärna kunnat sluta i rullstol.

Olyckan innebar en stor omställning. I dag kan han gå, men kroppen är inte lika pigg som förr.

Är det envisheten från skidspåren som gjort att du lyckats ta dig tillbaka efter olyckan?

– Ja, de säger det, läkarna. Så nog har jag haft nytta av att vara envis.

Mer läsning