Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter Paris spelar resultatet ingen roll längre

/

Annons

Resultatet i EM-kvalmatchen känns plötsligt inte alls lika viktigt som det gjorde i onsdags, torsdags och så sent som fredag kväll.

I stället är det viktigaste att matchen spelas.

Den, och en massa andra – och all idrott världen över.

Det handlar inte om att the show must go on till varje pris.

Det handlar om att det är det här terrorismen vill; skrämma oss, få oss att tveka och välja bort det som andas livsglädje och det som ingår i vår livsstil.

Som idrott.

Som fotbollsmatcher.

Jag drar inga slutsatser, men jag ser i ett historiskt perspektiv att de fruktansvärda dåden i Paris inträffar nu, ett halvår innan EM i fotboll ska spelas i Frankrike och där finalen ska spelas på Stade de France där ekot av explosioner märktes långt efter matchen Frankrike–Tyskland var klar.

Attentaten den elfte september 2001 där som många dog i New York kom halvåret innan vinter-OS i Salt Lake City arrangerades i USA.

Det stoppade inte OS.

OS i München 1972 är det idrottsarrangemang som drabbats hårdast av våldet, när 17 personer dog när terrorister attackerade israeliska idrottsmän.

Två år senare genomfördes ändå VM i fotboll i Västtyskland.

Hot och våld stoppar sällan idrotten, även om den ständigt är i händerna för politiska påtryckningar.

Men det fruktansvärda plockar ofta fram det motsatta, och jag är säker på att EM i Frankrike kommer genomföras. Med en omfattande säkerhetsapparat, så blir det nu också.

I våldsattacken mot Paris fanns självmordssprängarna i närheten av Stade de France, där Frankrike och Tyskland spelade i något som kan bli en EM-final nästa år.

Efteråt låstes lagen in, Tyskland övernattade i arenan och åskådarna fick vänta i skräck på gräset innan det var säkert att gå därifrån.

Skräck.

Men mitt i allting sjöng åskådare den franska nationalsången när de lämnade Stade de France.

Det märkliga, och nästan absurda, är att när Frankrike vann VM på hemmaplan 1998 var det med ett landslag som var kanske det vackraste som någonsin segrat.

Laguppställningen var det enda stark symbol för ett franskt samhälle i förändring, och dess slogan var Black, Blanc, Beur – ungefär svart, vitt, arab.

I det franska landslaget fanns just plats för alla barn av immigranter, och visade att det fanns plats för alla och att inga dörrar var stängda.

Som det måste vara.

Som det ska vara.

Som vi vill ha det.

Mer läsning

Annons