Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som träffad av blixten

En hälsingegård förgylld i 23 karat träffas av blixten. Nu står den ikullslagen och till hälften nedsjunken i marken som består av linfrön(!). I riktig skala är det hembygdsgården i Alfta, men gården i guld, som skapats av Erik Olof Wiklund, finns på Konsthallen i Sandviken och är en del av en välgjord och genomtänkt utställning av tredjeårseleverna vid Gävle konstskola.

Annons

Möjligen tvivlar Erik Olof Wiklund på idén om hälsingegårdarna, för i en målning intill ställer han på Alftamål frågan "Va ghlåmeru´ ätter pöjkdyvl" (Vad letar du efter, pojkjävel). Kanske känns det hälsingska i gårdarna svårt att hitta – fast man ghlåmer och har sina rötter i Alfta.

Dessutom har han med viss distans tolkat hälsingegårdsrörelsens seger över hembygdskonkurrenten Dalarna med jägaren som poserar stolt vid den fällda dalahästen.

Sara Edbom ställer frågor om människors behov, dels i en svit teckningar (Nurtured by Nature), dels i en videoinstallation om Lolita, en av vår tids mytiska gestalter. I teckningarna växer en flicka upp men har att släpa på en äldre man och som tycks henne allt svårare att ha i samma rum.

I hennes film är Lolita ensam, och drömmer om att förbli osedd, men kan till slut inte låta bli att svara i telefonen och sjunger sminkad som Marilyn Monroe My Heart Belongs to Daddy, en text som verkligen är dubiös. Den enda spillran av kärlek Lolita har gäller dem som låter sina behov gå före allt annat. Men i filmen visar hon till sist att det går att göra motstånd.

Johan Nora visar ett projekt från Instagram, där besökarna erbjöds ett porträtt av människorättsaktivister. I utställningen kan man bland annat se Simone de Beauvoir, Joe Hill och den kinesiske konstnären Ai Weiwei. En del av dem målades på samma sätt på 1970–talet. Och säkert av samma orsak: människor behöver påminnas om att det går att tänka annorlunda.

Konsthallens galleri har förvandlats till en doftande gräsmatta av Sigrid Ejemar. Den får beträdas. Verket heter Ensembles of Traces, alltså en samling av spår. Det finns några foton av sådana spår och tanken är väl att besökarna både ska avsätta sina spår här, och se andras spår varhelst man går. Alla spår får lika värde.

Saad Hilow brottas med stora dukar och måleriets historia. Varför ser ett porträtt ut på ett vist sätt i en viss tid? Han utvecklar sin fråga mycket smart i Ensam, där han står som expressionist vid staffliet, är modell som socialrealist, blir ett klassiskt porträtt på duken alltmedan en antik version svävar i bakgrunden.