Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solidaritet är det sammanhållande kittet

/

Med tanke på att Håkan Juholt bara har varit partiledare i dryga 100 dagar så har han hunnit med ganska mycket.

Annons

Åtminstone får man säga att han under den här tiden lyckats rätt bra med att etablera sig i rikspolitiken. Många är nyfikna på mannen med mustaschen och när han klev upp på Almedalsveckans scen i fredags så gjorde han det inför veckans största publik.

Redan i talets inledning blev han tydlig och konkret när han gav sig in på ett av de absolut populäraste begreppen i den socialdemokratiska vokabulären.

Solidaritet.

Jag tycker att Juholt verkligen nådde fram med sina förklaringar av ordets innebörd. Hur solidariteten varken är uppoffring eller barmhärtighet, utan en investering som gör att vi tillsammans kan växa oss starkare. Ett samhälle som präglas av solidaritet är ett samhälle där vi anser oss ha råd med varandra. Där den som är frisk förstår att det inte är ett hot mot den egna friheten och tryggheten att den som är sjuk inte lever i fattigdom. Där den som inte har tonårsbarn förstår värdet av fritidsgårdar. Och så vidare.

Tydliga förklaringar av det här slaget sätter fingret på vad solidariteten handlar om och hur detta kan vara det sammanhållande kittet i ett samhälle som vårt.

Men den här dimensionen har länge varit avlägsen i den svenska politiska debatten.

De senaste årens tongångar har knappast kännetecknats av ett samhälle där vi anser oss ha råd även med de utsatta. En sannare beskrivning av läget är nog uppgivet, likgiltigt och långt ifrån den solidariska tanken.

Därför tror jag att många på riktigt gillar det som Juholt säger. Eftersom vi innerst inne vill höra politiker prata på det sätt som han gjorde. Som att loppet inte är kört. Som att politiken har en uppgift att fylla och en möjlighet att förändra. Som att det går att utforma förslag på ett sätt som prioriterar angelägna satsningar. Som att samhället har ett ansvar för sina medborgare.

Den där uppgivenheten berördes också i Juholts tal. Han pratade om att den som tappar tron på samhällets möjlighet att stötta en längs livets upp- och nergångar också börjar agera i enlighet med den övertygelsen.

När man tror att ojämlikhet är enda vägen framåt så rustar man sig för ojämlikhet. I ett sådant läge gäller det att roffa åt sig så mycket som möjligt – eftersom man tror att samhället inte kommer att finnas till för mig när jag behöver det. I ett sådant läge är det heller inte konstigt om skattesänkningar framstår som det enda svaret på alla upptänkliga frågor.

I slutet av sitt tal berättade Håkan Juholt om hur han, under sina första 100 dagar som partiledare, svarat hundratals gånger på vilka skattesänkningar eller skattehöjningar partiet vill genomföra. Samtidigt som han endast någon enstaka gång fått frågan om vilka reformer och investeringar som Socialdemokraterna vill göra om de vinner nästa val.

I dagens politiska klimat tycks det alltså inte finnas särskilt mycket utrymme för långsiktighet, reformer och sammanhängande analyser av samhällsproblemen.

Fast i ett sådant debattklimat är det kanske inte heller så konstigt att regeringen tycks nöja sig med en politik som inte uppvisar några direkta tecken på visioner som sträcker sig bortom nästa jobbskatteavdrag.

Mer läsning

Annons