Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Men det får man väl inte säga i det här landet längre

Annons

För fem år sedan var flyktingkrisen på allas läppar. 2015 var året när vi matades med rubriker om hur hundratals människor drunknade i Medelhavet då de försökte ta sig över i små gummibåtar. När vi förfasades över hur Ungern byggde taggtrådsstängsel för att hålla flyktingarna ute. När diverse föreningar och organisationer poppade upp som svampar ur marken för att bistå flyktingarna, både på öarna vid Medelhavet där de kom i land, genom räddningsbåtar på Medelhavet och med hjälp när de anlände hit, till Sverige.

Stefan Löfven stod i regnet på Medborgarplatsen och sade med eftertryck att "Mitt Europa bygger inte murar".

Sedan dess har EU:s migrationspolitik kollapsat. Gränser har stängts. Länder vid Medelhavet vägrar låta räddningsbåtar som plockat upp flyktingar ur havet att gå i land. EU betalar mångmiljardbelopp till Turkiet för att de ska mota flyktingarna vid gränsen så att de inte tar sig vidare till Europa. Pengar till ett Turkiet som behandlar flyktingarna som djur, ägnar sig åt illegala deporteringar och brukar våld mot människor som försöker protestera.

Från öppna hjärtan till stängda gränser, på några få år. Den offentliga debatten har flyttats från att diskutera hur vi kan hjälpa människor på flykt till hur Europa, och Sverige, ska skydda sig från desamma.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson står i teve och säger plötsligt att Sverige borde säga nej till kvotflyktingar också, något som SD för fem år sedan sade att de var okej med. Men om SD hade haft samma opinionssiffror 2015 som de har i dag skulle Åkesson ha varit emot kvotflyktingar redan då. SD vill inte ha någon asylinvandring. SD vill ha återvandring. De vill tvinga människor som fått uppehållstillstånd att lämna Sverige. Ju mer den offentliga debatten flyttar sig, och bidrar till att normalisera SD:s verklighetsbeskrivning, desto mer kommer SD att flytta sig mot sina ursprungliga idéer.

Men krisen är inte främst våran. Den var det inte 2015. Den är det definitivt inte 2020. Faktum är att det finns fler flyktingar i världen än någonsin förr. Och inget tyder på att flyktingströmmarna kommer att minska. Redan i dag vet vi att många miljoner människor kommer att behöva fly de kommande åren på grund av klimatförändringar som kommer att göra stora områden obeboeliga och orsaka naturkatastrofer och svält.

I stället för att fundera över hur vi håller flyktingarna borta från Europa borde vi mobilisera för vad som komma skall.

2015 var en utmärkt övning, som också gav viss färdighet. Migrationsverket finkammade landet för att hitta tak över huvudet åt de över hundratusen flyktingar som kom under hösten, och lyckades också, trots en mycket ansträngd situation.

Men i stället för att använda färdigheterna och de gemensamma erfarenheterna, från statliga myndigheter och kommuner runt om i landet, och i Europa, för att skapa ett långsiktigt hållbart mottagande, har man sedan 2016 monterat ner de strukturer som byggdes upp. Man säger upp asylboenden och handläggare, allt baserat på en prognos om betydligt färre asylsökande de kommande åren.

Svenska politiker skyller på EU. Att vi måste ha en jämnare fördelning av flyktingarna. Att Sverige gjort sitt.

Ylva Johansson, tidigare Arbetsmarknadsminister, nu EU-kommissionär med migrationspolitiken på sitt bord, sade i P1 häromdagen att hon har gott hopp om att få till stånd en gemensam migrationspolitik i EU. Hon sa också att den inte ska vara tvingande, utan att hon ska försöka ta fram ett förslag som även länder som Polen och Ungern kan tänka sig att gå med på. Kan det betyda annat än en fortsatt mycket restriktiv politik? Polen och Ungern kommer knappast att gå med på att ta emot fler flyktingar än de gjort hittills.

Nyss var det förintelsens minnesdag. Då påmindes vi också om hur judar stängdes ute från Sverige när de försökte fly, för att senare dö i nazisternas utrotningsläger. Sveriges agerande under andra världskriget ses som en skamfläck i vår historia. Frågan är hur framtiden kommer att se på de murar vi nu bygger, runt Sverige och Europa.