Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Ingen ska behöva längta efter döden för att samhället sviker

Annons

På senare år är det många svårt sjuka människor i Sverige som förvånats och chockats när de fått klart för sig att det skyddsnät de trodde fanns inte längre existerar. Åtminstone inte för dem.

För först och främst: Sverige har fortfarande en stark välfärd. Vi har en bra sjukvård, inte minst för personer som drabbas av livshotande sjukdomar. Vi har en sjukförsäkring och vi har LSS – lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade – som ger många med funktionsnedsättning frihet att själva bestämma över sina liv, och möjligheter att leva på samma villkor som fullt friska personer.

Men. Detta skyddsnät gäller inte alla. På senare tid har både sjukförsäkringen och rätten till personlig assistans börjat monteras ned, med många personliga tragedier som följd.

Det finns stora brister i sjukvården, inte minst när det gäller sjukdomar som i högre grad drabbar kvinnor, och när det kommer till psykiska sjukdomar och tillstånd.

ME-patienter är en grupp som ofta ifrågasätts. Både sjukdomens existens och de faktiska symptomen har ifrågasatts

I Sverige finns enligt obekräftade uppgifter minst 10000 personer som lider av sjukdomen ME, som tidigare kallades för kroniskt trötthetssyndrom. Det är en sjukdom som oftare drabbar kvinnor än män, och diagnosen i sig har varit omstridd även om den på senare år tagits på allvar i något högre utsträckning.

Som antyds i namnet är ME en sjukdom som ger oförklarlig trötthet och fysisk utmattning som inte går att bota med vila. Den orsakar även svåra muskelsmärtor. Minsta ansträngning kan göra den drabbade sängliggande i dagar och veckor.

ME-patienter är en grupp som ofta ifrågasätts. Både sjukdomens existens och de faktiska symptomen har ifrågasatts, detta trots att uppenbarligen flera tusen personer har diagnosen. Det finns inget botemedel.

En ME-sjuk person kan i perioder orka leva någorlunda normalt, särskilt om hen har lärt sig var gränsen går för överansträngning. Det har lett till att Försäkringskassan inte alltid godkänner längre sjukskrivningar, och många av utförsäkringarna drabbar just ME-sjuka. Detta trots att det är i stort sett säkerställt att en ME-sjuk person blir sjukare, inte friskare, av att arbeta.

Forskaren Niklas Altermark har djupintervjuat ME-sjuka som blivit utförsäkrade, och konstaterar att de på grund av detta blivit sjukare. Påfallande många av dem har också självmordstankar. Inte på grund av sjukdomen i sig, utan på grund av hur de behandlas av Försäkringskassan, med misstänkliggörande, utförsäkring, och med det sönderslagen ekonomi. Det finns också exempel på ME-sjuka som sökt sig till självmordskliniker utomlands.

Dödshjälp ska inte vara en ersättning för adekvat vård. Det ska inte vara något en sjuk eller funktionshindrad person ens överväger på grund av bristande skyddsnät i samhället.

Människor är olika. De flesta har en stark överlevnadsinstinkt och ser varje dag som värdefull även vid svår sjukdom. Men det finns de som trots samhälleligt stöd och god vård ändå känner sig nöjda med det liv de levt och vill avsluta när de själva bestämmer det. Det är de senare diskussionen om aktiv dödshjälp handlar om. Inte om dem som vill leva.