Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Att vi reagerar på ungdomsrånen beror på att vi inte längre accepterar pennalism

Minnet är en förrädisk funktion som ofta lurar oss. Förmågan att förtränga gör minnet selektivt, så att åtminstone jag minns min barndoms somrar som ständigt soliga, fastän jag vet att de omöjligt kan ha varit det.

Nu spelar det knappast någon roll om jag går omkring och minns regniga somrar som soliga för att jag låst mig vid den där enda dagen med vackert väder, men när samhället kollektivt tycks förtränga och inte minns hur det faktiskt var förr kan beskrivningen av nutiden halka väldigt snett. Och då blir det farligt.

På senaste tiden är det som om hela Sverige hamnat i en masspsykos vad gäller ungdomsrån. Det pratas om dem, skrivs artiklar, delas filmer där ungdomar förnedrar något stackars offer. Och vare sig det pratas i någon obskyr grupp på Facebook eller i en tevestudio tycks den gemensamma uppfattningen vara att det som händer är ett tecken på att något har gått sönder. Att detta är något helt nytt.

Både att unga rånar andra unga, och beteendet att förnedra, kanske kissa på sitt offer, anses vara något vi inte sett förut. Och skulden läggs, föga överraskande, på invandringen.

Minnet är selektivt. Ingen minns klart hur situationen var under nittiotalet, eller sextiotalet. Dessutom har vi idag en mer omfattande nyhetsrapportering och tillgång till betydligt fler kanaler än tidigare varför det kan tyckas som om vissa typer av brott plötsligt exploderat i omfattning.

Hur kom vi tillrätta med ungdomsrånen på 90-talet? Finns det något vi kan plocka med oss in i 20-talet?

Ungdomsrånen har ökat de senaste åren. Men om man går tillbaks till nittiotalet ser det ut som om de var vanligare då, enligt de siffror som finns för Stockholm och Malmö. Det ingen plötslig, ny företeelse. Det är bra att det finns statistik när minnet sviker. Dessutom kan vi kanske lära av historien. Hur kom vi tillrätta med ungdomsrånen på 90-talet? Finns det något vi kan plocka med oss in i 20-talet?

Men förnedringen? Att pissa på sina offer, tvinga dem kräla på marken och kyssa förövarens skor, det måste ändå vara något nytt! Eller?

Under de senaste decennierna har vi snarare börjat uppmärksamma mobbning och pennalistiskt beteende, och det accepteras inte längre så som det gjorde under andra halvan av 1900-talet. För jo. Förr var det få som reagerade på dylik pennalism. Så sent som under min skoltid arrangerades på gymnasieskolor och universitet så kallad nollning där rent fruktansvärda pennalistiska handlingar utfördes mot andra elever och det ansågs vara helt i sin ordning.

Trakasserier och mobbning i skolkorridorerna sågs mellan fingrarna av de flesta.

Därför rasar vi mot den förnedring dagens unga rånoffer tvingas utstå. För att vi är mer civiliserade idag och inte accepterar den sortens beteende som vi gjorde förr.

Idag är det inte så. Idag vet vi bättre, och det finns en medvetenhet i hela samhället om hur mobbning och förödmjukelser påverkar en människa för resten av livet. Därför motarbetar vi den sortens beteende. Därför blir vi otroligt upprörda när det visar sig att elever på en internatskola bränner sina "kamrater" med strykjärn. Därför rasar vi mot den förnedring dagens unga rånoffer tvingas utstå. För att vi är mer civiliserade idag och inte accepterar den sortens beteende som vi gjorde förr.

Vi har bara glömt, eller förträngt, eller låtsas inte minnas för att vissa minnen gör för ont, vare sig man har varit förövare eller offer.