Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Alla känner ett våldtäktsoffer, ingen känner en våldtäktsman

Annons

Enligt en färsk undersökning från Kantar Sifo tycker en majoritet av männen att män har ett gemensamt ansvar för att få stopp på sexuella trakasserier, ofredanden och övergrepp. Men ganska få har ägnat sig åt självrannsakan. De ser alltså att män är problemet men inte att de själva skulle vara en del av det.

Man kan såklart välja att tänka att det är för dåligt att män inte påverkats mer än så av #Metoo, att de borde ha förstått nu och ändrat beteende. En annan tolkning är att det ju är strålande att så många som 79 procent av de svarande tycker att #metoo-rörelsen varit positiv för jämställdheten, och att så många som 39 procent säger sig ha blivit mer engagerade i jämställdhetsfrågor på grund av #metoo.

Så många som 85 procent tycker att män gemensamt bör ta ett större ansvar för att motverka sexuellt våld och trakasserier. Men därifrån till självrannsakan är steget tydligen större.

Det talar för att mycket är precis som vanligt, som innan #metoo. Det vill säga att de flesta män förkastar sexuellt våld och trakasserier, och förstår att det är män som ligger bakom, samtidigt som de inte ser sin egen roll. Detta oavsett om de själva hör till förövarna eller inte.

Och det här är nyckeln till problemet, och dess lösning. Så länge män ser gruppen män som "de andra", så länge män inte förstår att även deras trevlige kollega, svåger eller bror eller till och med de själva faktiskt kan ha begått ett sexuellt övergrepp eller ofredande, så kommer ingenting att förändras.

Isobel Hadley-Kamptz formulerar det mycket bra i en artikel i Medievärlden: "Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig."

Det har sagts så många gånger, men måste uppenbarligen upprepas: Våldtäktsmän är oftast som vem som helst av oss. Älskade söner, bröder, makar, vänner. Våldtäkt är heller inte ett sällsynt brott som begås av monsterliknande män, även om vissa våldtäkter i sig är monstruösa.

De flesta våldtäkter är inte överfallsvåldtäkter utomhus. Dessa hör till undantagen. De flesta våldtäkter begås i hemmiljö, och ofta är offer och förövare bekanta med varandra sedan tidigare.

Våldtäkt, och olika övergrepp som inte betecknas som våldtäkt, är vardagsbrott. Ibland är förövaren inte ens medveten om att han begår ett brott, även om han säkert är medveten om att han gör fel.

Ofta förstår inte heller offret att hon utsatts för en våldtäkt förrän långt efteråt.

Nej, alla män är inte förövare, men de allra flesta kvinnor råkar någon gång i livet ut för sexuella trakasserier eller ofredanden.

Att rannsaka det egna beteendet behöver inte handla om att börja fråga sig om man utsatt någon annan för ett ofredande. Det kan vara så simpelt som att fundera på vilken jargong man har när man hänger med sina manliga vänner, hur man pratar med sina barn, om man säger ifrån när andra män beter sig illa eller om man är en sådan som sticker huvudet i sanden när någon i ens närhet sägs ha utsatt någon för ett ofredande eller övergrepp.

Annons