Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu blir förr för Mårtensgård

/
  • Tackar för sig. Efter nästan 37 år på tidningen tömmer Lasse Mårtensgård sitt arbetsrum. Det blir tomt tycker kollegan Kirsten Bjerknes och vi andra.
  • I snickarboa kommer Lasse att lägga ner ännu mer tid framöver.
  • Förr och nu. De svartvita bilderna har blivit ett kännetecken för Lasse Mårtensgård. Här pryder de en av hans väggar.

Efter snart 37 år på tidningen tar Lasse Mårtensgård på sig sin överrock och keps och går hem.

Nu väntar snickarverkstan.

Och rummet med alla fotografier, dokument och klipp som han samlat på sig under årens lopp.

Annons

Det är ingen lätt uppgift att intervjua en kollega som man jobbat tillsammans med i 25 år. Inte för att det inte finns något att berätta, snarare för att mannen i fråga har berättat det mesta själv.

Så vad ställer man för frågor till Lasse Mårtensgård för att inte få svaren alla redan känner till?

Att han fick tinnitus efter att ha lyssnat för mycket på Stones lär ju inte vara något nytt.

Knappast att han vurmar för små, gröna hundkojor heller. "Bilen är ju så genomtänkt, ett hjul på varje hörn och så motorn på tvären."

Alltså, är det ändå inte lika bra att ta det från början?

– Hur jag började med journalistiken? Har jag inte berättat det? säger Lasse med ett skratt.

Sen börjar han berätta.

Hans farsa Roland var journalist, han jobbade jämt och för honom var yrket ett sätt att leva. Även om hans mor inte alltid uppskattade att Roland levde med jobbet så var det inget som bekom Lasse. Tvärtom.

– Det måste ha tett sig väldigt positivt för mig eftersom jag valde att gå i hans fotspår.

Men han har alltid varit intresserad av att läsa och lade ett stort värde i hur författarna uttryckte sig. Så Lasse Mårtensgårds speciella sätt att skriva har alltid funnits där.

– Det handlar om arv och miljö, jag har läst kopiöst mycket böcker och bland de svenska författarna har jag haft ett gott öga till Stig Claesson och Per Rådström. Sen har det nog mest varit amerikanska författare och journalister som inspirerat mig.

Den nya journalistiken och antologin The New Journalism har påverkat honom mycket. Den handlar om att som journalist lämna den refererande rollen för att i stället bli en berättare där man placerar in sig själv i historien.

Och sånt gillar "gubben" Mårtensgård än i dag.

Sedan han lämnade jobbet som nattredigerare och nattchef på Kuriren för att i stället bli dagarbetare har han levererat 750 sidor "Kultur och sånt" och "Förr och nu". Lägg därtill en rad andra artiklar och krönikor och vi pratar om en stor produktion.

– Det var vår dåvarande chefredaktör Sören Thunell som gav mig den här möjligheten. När jag slutade på natten ville jag syssla med mitt. Det tyckte Sören också så han tråcklade helt enkelt ihop en specialtjänst. Efter den dagen har jag gjort det jag velat göra.

Kanske inte alltid till allas förtjusning, tilläger han sen. Det finns de på redaktionen som hakat upp sig emellanåt och så finns det några han har retat gallfeber på för alltid. I det senare fallet har det till exempel handlat om artiklar om Broberg och stadsarkitekten Ylva Larsson.

– Med den roll jag har haft på tidningen har jag kunnat engagera mig på ett annat sätt. Jag skriver ju inga nyhetstexter utan har kunnat skapa debatt. När jag bestämde mig för att skriva om varför Brobergs ekonomi ser ut som den ser ut, gick jag tillbaka många år i tiden. Det jag fann var att ledningen år efter år sa samma sak. ''Nej, det ser inte bra ut nu, men får vi bara pengar ska vi rätta till det." Och det skrev jag.

I dag säger han att det inte var så populärt att ge sig på Broberg. Men det var ändå inte så att alla ville ge sig på honom, av majoriteten fick han ryggdunkar och hejarop.

Om Ylva Larsson tycker han: Visst var hon burdus och svår att ha att göra med. Men hon var duktig och sådana människor måste det finnas plats för.

– Helt klart blev hon petad av kommunen på ett mycket fult sätt. Det har jag också skrivit, säger Lasse Mårtensgård.

Sex böcker har han också hunnit med att skriva under årens lopp och fler lär det bli nu när han blir pensionär. Han har ju som sagt ett helt rum med material som kan komma till användning i hans historiska återblickar.

Eller så tar han fram hammaren och spik. Förutom att skriva och läsa är snickeri hans främsta intresse. Sen han var tvungen att sluta lyssna på musik vill säga. Just nu är det leksaker i trä åt barnbarnen som gäller.

– Jo, men det där med att snickra är riktigt kul. Det största projektet var nog när jag renoverade kåken innan vi flyttade in.

Att han skulle bli sittande sysslolös har han själv svårt att tro. Barnbarnen har ju blivit fem nu, och så ska han – äh, det är nog lättare att räkna upp det han inte ska göra.

Men kommer du inte att sakna tidningen och läsarna, du har ju jobbat här i 37 år?

– Läsarna kommer nog att säga att det var bättre på Mårtensgård tid. Men ska jag vara ärlig så har de nya ägarna gjort det lättare att sluta. Man passar inte in längre, alla ska vara multijournalister och göra allting. Och då finns det ingen användning av mig.

Vi på redaktionen kommer i varje fall att sakna kollegan med en penna som få.

Det blir tomt när inte överrocken och kepsen hänger på sin rätta krok längre.

Annons