Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snabbvisit i himlen

/
  • Frida Söderlund gör för första gången ett tandemhopp tillsammans med Sven Pettersson.

En solig fredagsmorgon ovan flygfältet i Mohed hoppar reportern Frida Söderlund och fotografen Pontus Orre rakt ut bland solbelysta ”Simpsonmoln”. De har testat varsitt tandemhopp och här är deras rapport från himlen.

Annons

Helen Lennartsson möter oss utanför hangaren i Mohed med ett stort leende, förklarar att det måste spricka upp lite innan vi kan bege oss upp i luften. Johnny Cash djupa stämma spelas för fulla muggar och det är mycket folk i rörelse runt hangaren denna fredagsmorgon. Fallskärmshoppare, anhöriga, hoppledare och hundar. Helen presenterar oss för Sven Pettersson, också kallad för Nenne. Det är han som ska ta med oss på äventyret bland molnen.
– Jag har hoppat tandem i 17 år, berättar han. Det bästa med att vara tandemhoppare är att kunna bjuda andra på den här känslan.


Jag kikar försiktigt upp mot himlen och ser luckan som har bildats och förstår samtidigt att det snart är dags. Runt omkring packar hopparna ihop sina fallskärmar och det vimlar av pratglada och trevliga personligheter som skämtar om lossade remmar och kraschlandningar inför vår snabbvisit i himlen. Nenne ler och lugnar med att berätta att det aldrig hänt någon allvarlig olycka under ett tandemhopp.
– Du kan inte göra någonting under hoppet som jag inte kan lösa, säger han och jag passar på att fråga om det funnits någon som fått fullständig panik under ett hopp varpå han skakar på huvudet.
– Man hoppar ju tillsammans med mig!
Han langar fram en overall, mössa, handskar och glasögon. Jag tar lydigt på mig alltihop och han spänner fast selen som ska hålla fast mig under färden. Helen frågar om jag är nervös, men jag skakar på huvudet och berättar att jag känner mig lugn och säker med folket runt omkring. Det är en härlig gemenskap i hangaren denna morgon, som nu har blivit solig. Det skrattas och pratas inför den första turen upp i det blå.
– Jag trivs så bra här bara genom gemenskapen. Alla hjälper alla och vi vill verkligen ge känslan av att man är en i gänget, berättar Helen.


Linda Källgren är dagens hoppledare och hon pekar på molnen och förklarar att vi fått ”Simpsonmoln” dagen till ära. Namnet kommer från teveserien med samma namn där några fluffiga moln dyker upp i introt.
– Jag tycker att det är härligast att hoppa när det är moln på himlen, då får man en referenspunkt. Man hoppar aldrig när det är helt igentjockt eftersom man måste se marken även då det finns GPS. Är det ett lock på himlen så går det inte, men ligger molnen högt så kan vi släppa hoppare under, berättar Linda.
Locket som låg på tidigare denna morgon har spruckit upp ordentligt och solen tittar fram mer och mer. Linda ropar att det börjar bli dags för avfärd, förklarar vilka hoppare som står på tur och ett jubel bryter ut i den blå hangaren. Jag följer med hopparna till ”Kossan”, som är benämningen på det gula flygplanet som står startklar på banan. Nenne förklarar hur jag ska hålla händerna ut händerna från kroppen när vi hoppar ur planet när klappar mig på axlarna under frifallet, och sedan säger att jag inte får glömma det viktigaste.
– Le åt kameran, upprepar jag och jag får tummen upp av både Nenne och den hoppande fotografen Mattias Sundberg.


Vi tränger in oss sju stycken i det lilla planet och sitter som packade sillar när motorerna drar igång och vi lyfter från startbanan. Jag ska alltså upp på 4000 meters höjd, tänker jag. Kasta mig ut, falla fritt i 200 kilometer i timmen och sedan sväva över Mohed. Ja, det låter sannerligen som en upplevelse. Men varför just 4000 meter?
– För att det är så högt upp vi kan komma utan att behöva syrgasmasker och för att få så långt frifall som möjligt, förklarar Nenne.
När planet skär molnen tycker jag att vi börjar komma ofantligt högt upp och när jag får veta att vi inte ens är på en fjärdedel av höjden än, så startar fjärilarna sin verksamhet i magen. Men det känns bra, jag känner mig trygg med människorna jag har med mig och jag känner verkligen att det här är en upplevelse utan dess like.
– Är du nervös nu när vi är här uppe? frågar en av grabbarna i planet som blev färdig fallskärmshoppare dagen innan.
– Nja, om inte annat så är jag väl nere strax i alla fall, svarar jag och de skrattar åt mig och fortsätter jävlas lite med skämt om att Nenne ska tappa mig under fallet.


Halvvägs upp till 4000 meter släpper vi av de andra hopparna och de susar ut genom den stora öppningen och på en grisblink är de försvunna. Nenne klappar mig uppmuntrande på armen och spänner åt selen lite extra. Kort därefter är det vår tur och jag andas djupt när Nenne hasar fram till kanten av flygplansöppningen och hänger mig över. Jag ser de fyrkantiga miniatyrerna av åkrarna nedanför molnen och bestämmer mig snabbt för att blunda. Sedan susar det till.
Jag vågar inte öppna ögonen och håller hårt i selen som jag har tätt intill bröstkorgen på väg ner mot marken. Det kittlar i magen och när Nenne klappar mig på axlarna så öppnar jag försiktigt ögonen. Synen är överväldigande och jag bara gapar samtidigt som ett lyckorus startar nere i maggropen på mig. Nedanför ser jag marken som sakta närmar sig och strax framför vinkar Mattias Sundberg med kameran hårt fastsatt på hjälmen. Jag sträcker ut armarna och får världens kick. Luftmotståndet ger känslan av att sväva trots att fallet går i 200 kilometer rakt ner och det bubblar en enorm glädje i kroppen på mig och det enda som upprepas i huvudet är ”fy fan vad häftigt, fy fan vad häftigt, fy fan vad häftigt!”. Jag är som i extas och kan inte sluta le samtidigt som jag poserar för kameran och jublar i luften. När Nenne vecklar ut fallskärmen rycks vi uppåt igen och börjar vår segling nedåt.
– Förstår du nu varför jag har gjort det här i så många år? frågar han och jag nickar gång på gång samtidigt som jag svarar ja och fortsätter upprepa ”fy fan vad häftigt” för mig själv och Nenne.


Vi seglar genom molnen och han pekar mot marken för att visa vart hangaren ligger. Jag njuter av flygturen, tittar mot horisonten och känner en enorm känsla av glädje och frihet. Bussarna går sin vanliga runda förbi flygfältet som jag svävar högt över dem, jag ser folket som samlats på flygfältet och när vi landar på gräset så slår det mig vilken fantastisk och obeskrivlig upplevelse det är att hoppa fallskärm.
– Om du tyckte att det här var häftigt, så ska du prova att hoppa själv, säger Nenne när jag på småskakiga ben reser mig upp från marken.
Helen ler stort åt mig när fotografen Mattias Sundberg berättar om ögonblicket när jag öppnade ögonen i luften och såg nedåt. Fullständigt överlycklig lyder kommentaren och jag kan inte sluta le när jag står på flygfältet bland de härliga fallskärmshopparna. Helen berättar om sambon Tony Samuelssons kommentar efter hans första hopp.
– När Tony hoppade första gången så sa han efteråt att han förstår varför fåglarna kvittrar, för hur kan de låta bli? Det är så häftigt och tänk dig då när du har möjligheten att styra allting själv i luften.


När jag frågar Tony vad som är det bästa med att hoppa fallskärm så svarar han frihetskänslan.
Nenne håller med. Han bor egentligen i Stockholm men säger att han hellre åker de 25 milen för att hoppa här. I Mohed är det rustat för att alla ska få vara med och ta del av det som händer där ute. Det finns sovplatser, kök och en kiosk, men framförallt så finns det en bunt härliga och hjälpsamma människor.
– Det häftigaste av allt är egentligen att här är alla välkomna, i alla åldrar. Man kan komma hit och bara vara, man behöver inte hoppa men självklart så kan vi ju fixa det också. Ingenting är omöjligt om man vill vara här och hoppa, umgås eller bara vara, säger Helen Lennartsson. – Hur kan man låta bli att hoppa? flikar Nenne in.
Jag tittar upp mot solen och upprepar hans svar. Ja, hur kan man låta bli?

Mer läsning

Annons