Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smittsam arenafeber riskerar sprida sig

/

Det har utbrutit en landsomfattande arenafeber. Symptomen - som handlar om att vilja sätta kommunen på kartan, om villkor och krav från idrottens specialförbund, om att öka kommunens attraktionskraft och om att våga satsa på något positivt - har varit kända länge.

Annons

Men långt ifrån alltid utvecklas de olika symptomen till en fullt utvecklad arenafeber som ibland riskerar att slå ut andra viktiga organ, eller i varje fall försvaga dem, som exempelvis omsorg och skola.

Även om det finns mycket lockande med att satsa på arenor som kan användas till bandy, innebandy, hockey, fotboll, mässor, konserter och andra stora evenemang, finns det anledning att redogöra för – och kanske också varna för – vad som hänt i flera kommuner runt om i landet. Varför inte lära av andras misstag för att undvika gå på samma minor?

Också i Hälsingland sprider sig arenafebern i olika hög grad i kommunerna. Många ser Edsbyn som ett föredöme, även om arenan i Edsbyn närmast får betraktas som ett enkelt hemmabygge jämfört med de arenor som byggts senare och nu planeras runt om i landet.

Under de senaste åren har denna arenafeber skildrats bland annat i en rapport från Timbro/SlösO (0mbudsmannen mot slöseri med skattepengar), reportage i Dagens Samhälle och i det senaste numret av tidningen Vi.

Och diagnosen är tämligen entydig: Arenafebern sprider sig snabbt och hotar att slå ut andra vitala organ i kommunerna.

SlösO:s granskning för något år sedan av sju olika arenaprojekt visade att arenafebern ofta drabbar politikerna i ett tidigt skede då kalkylen och driftskostnaden ännu är låg, att projektledare och tjänstemän ofta överskattar arenans attraktionskraft och att arenautgifterna tvingat flera kommuner att skära ned på andra verksamheter.

I Kristianstad gjorde förlusterna på arenan att man tvingades lägga ned vårdboenden och i Falkenberg måste man höja kommunalskatten.

Värsta exemplet är väl Vänersborg med en beräknad kostnad på 90 miljoner kronor. Som steg till 140 miljoner och senare till 286 miljoner.

Kommunalrådet avgick och taket rasade in på grund av snömassorna bara några månader efter invigningen. Att dessutom utredningen om varför arenan blev dyrare, också blev dyrare än planerat, var väl bara följdriktigt.

Av detta är lätt att dra slutsatsen att det är säkrast att vaccinera sig mot arenafebern. Men så enkelt är det inte.

Man kan vara positiv till ett arenabygge. Man kan även tycka det är rimligt med ett kommunalt driftsbidrag. Man kan till och med skaffa sig en arena utan att drabbas av febern. Men det kräver att man har is i magen.

I praktiken innebär det att kommunpolitikerna måste bestämma sig hur mycket av den kommunala budgeten som kan gå till kultur och fritid, som inte är lagstadgade kommunala uppgifter.

Självklart ska det finnas platser där barn och unga kan spela bandy, sparka boll, bada eller spela teater och lära sig spela musikinstrument. Men detta kräver inga monument.

Det har blivit allt vanligare att idrottens specialförbund ändrar regler och ställer villkor som landar i knäet på de kommunägda arenorna. Men den typen av krav måste finansieras av den som ställer kraven!

Om privata aktörer vill satsa sitt kapital på att bygga en arena, finns det stor anledning att behandla projektet positivt.

Men bara under förutsättning att kommunen håller sig kall och inte lämnar förlustgarantier eller går in i långa, dyra och oklara hyresavtal som tränger undan annan viktigt kommunal verksamhet.

Var den nivån ligger måste politikerna avgöra. Det måste vägas samman med annan kommunal verksamhet, skattekraft, befolkningsstruktur och mycket annat.

Tidningen Vi granskar bland annat Helsingborgs nya arena. Och ställer frågan: "Är arenan ett utslag av bonnig hybris eller en klok satsning mot framtiden?"

En svår fråga. Men viktig.

Den måste ställas när arenafebern slår till. Helst innan. I varje fall innan man ligger där totalt utmattad och handlingsförlamad.

Mer läsning

Annons