Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Smärtsamt att lämna yrkeslivet

Det kan bli en smärtsam process att skiljas från ett älskat yrke som varit ens följeslagare genom livet.

Annons

Man har ett eget ansvar för övergången, men samhället skulle också kunna underlätta med mindre knivskarpa generationsskiften.

Det framhåller Owe Nygren, pensionerad lärare i Hudiksvall. Nu har sex år gått sedan pensionsdagen, sex år som har varit fyllda av nyvunnen frihet och utrymme för att följa spontana infall. Men den första tiden präglades också av saknad och rotlöshet, säger han.

– Man har ett yrkesliv, man skaffar sig positioner. Plötsligt är man pensionär. Jag kan nog tycka att man även då kunde komma in och stötta på arbetsplatsen, utan prestige och pretentioner. Som en resurs, och utan att vilja ta över, säger Owe Nygren.

Så kunde det ha blivit, om den yrkesbana som först var utstakad hade blivit den väg han verkligen hade följt. Han var äldste sonen på ett jordbruk i Mellansel, och hans far förväntade sig att sonen skulle ta över.

– Mina föräldrar hade byggt upp jordbruket från noll, och ville att någon skulle ta över. Om det inte blev jag skulle det bli ingen, och deras arbetsliv skulle bli förgäves – eftersom de levde så mycket för nästa generation. De fick försaka mycket för att de tänkte på nästa led.

Om det hade blivit så, då hade åtminstone hans föräldrar blivit kvar som en äldre resurs i verksamheten. De hade funnits där för att ge råd efter pensioneringen, och för att bistå med praktisk hjälp. Som vanligt var på jordbruk förr i tiden.

Så blev det inte. Owe Nygren kastade loss redan som 16-åring, arbetade en tid på bank och gjorde lumpen. Efter muck utbildade han sig till folkskollärare, träffade blivande hustrun Gunilla, och fick en tjänst i Nordmaling.

– På den tiden var lärarjobbet ett aktat jobb. Skolan i Nordmaling var en riktigt gammeldags skola, ett tvåvåningshus med allt som allt 26 elever.

Några år senare gick Owe Nygren vidare i karriären. Det stora intresset för natur ledde honom till yrkeslärarutbildning i biologi och kemi, och de flesta läraråren avverkades på dåvarande Centralskolan i Harmånger.

– Jag trivdes med att vara lärare. Jag trivdes med eleverna, med att försöka inspirera dem att förstå att naturen är det viktigaste ämnet av alla. Jag var besjälad av den tanken, förklarar Owe Nygren.

Under tiden i Harmånger blev det några års avbrott, fördelat på två perioder då Owe och Gunilla Nygren arbetade i Afrika. De tre barnen följde med. Först i Guinea Bissau, fyra år i ett fattigt land, under förhållanden som i allt var mycket osvenska.

– Det var en spännande tid. Men när jag kom hem fick jag uttalade problem att acklimatisera mig. Man hade så mycket inom sig, och det var då jag började hålla föredrag. Då blir det legitimt att prata en timme och visa bilder.

Några år senare gick resan till Botswana, där Owe Nygren arbetade som skolledare med undervisningsplikt i en skola med barn från Skandinavien. Under åren i Afrika kunde han också se skillnaderna i hur äldre betraktas och aktas.

– I Västafrika är en äldre människa högt aktad i alla sammanhang, och klättrar i hierarkin i takt med att de åldras. Barnen, och alla runtomkring, har en stor respekt för de äldre, och frågar alltid de äldre om råd, konstaterar Owe Nygren.

Ändrade riktlinjer i undervisningssituation och målbeskrivningar gjorde att Owe Nygren slog in på nya karriärspår, nu i Hudiksvall.

– Den gamla lärarrollen var borta, nu skulle man helst forska, och att undervisa var nästan straffbart. Jag ville inte ha det så, säger han.

Det blev några år som biträdande rektor på Lansen, numera CUL.

– Efter fem år där skulle jag egentligen pensioneras, men kommunen hade startat ett utbytesprojekt med Nicaragua, som jag kom att jobba vidare med. Då blev det kris på Kulturskolan, och jag blev tillfrågad om jag ville ta hand om den.

– Där trivdes jag oerhört väl, och det kändes som om jag fick sluta med flaggan i topp. Då var jag 68 år, och jag kände mig ganska nöjd med att få sluta då.

Men det var inte utan saknad som Owe Nygren lade yrkeslivet bakom sig. Trots många intressen, familjeliv och reslust, kändes det egendomligt att inte längre vara efterfrågad och behövd. Att inte gå till jobbet. Att inte ha kollegor. Att stå utanför.

I andra länder, i andra organisationer, kan det finnas prestigefyllda och kompetenskrävande hedersuppdrag för äldre medarbetare som trappar ned medan nya trimmas in. I Sverige är det mera sällan så. Man får sitt guldur, och man räknas ut. Det kan ta tid att ställa om.

– Jag var ju tvungen att acceptera att jag var bara Owe Nygren, pensionär. Inte rektor, inte studierektor, inget sådant att referera till. Man måste försäkra sig om att ha andra intressen utanför jobbet, annars går det inte bra. Jag hade mitt naturintresse, och jag håller många föredrag. På sätt är jag väl fortfarande delvis kvar i lärarrollen, säger Owe Nygren, och fortsätter:

– Nu mår jag väldigt bra. Man blir ju mer egotrippad till slut, och tänker att det här är mitt liv och nu gör jag vad jag vill. Jag tar en bit i taget. Jag är frisk. Och jag tänker aldrig på döden. Aldrig någonsin.