Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sluta svassa efter pappa Metall

Handen på hjärtat kvinnor, vill ni vänta tills år 2138 innan ni tjänar lika mycket som männen?

Annons

Förmodligen inte, men ska våra lönekurvor klättra med de myrsteg de gjort de senaste 18 åren så är det våra barnbarns barnbarn som möjligtvis kan befinna sig på en jämställd arbetsmarknad. Möjligtvis, är nog viktigt att tillägga eftersom ingen av oss kan förutspå vilka bakslag som väntar runt hörnet, med tanke på den europeiska debatten.

Belinda Olssons tv-serie i tre avsnitt "Fittstim - min kamp" framkallade horder av kritikerstormar, framför allt från olika feministfalanger, men förde ändå det goda med sig att det var länge sedan vi hade en sådan livlig jämställdhetsdebatt.

På söndagen fortsatte debatten mellan Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ och Maria Arnholm, folkpartistisk jämställdhetsminister i SVT:s Agenda. Schyman lyckades reta upp en annars sval och balanserad minister, så till den milda grad att rodnaden steg på halsen och ögonens blixtrar bländade.

I sak är det överens. Det går för långsamt. 1994 tjänade kvinnor 84 procent av männens löner, 2012 86 procent. Kvinnoyrkena, det vill säga inom vård, omsorg och handel är lågavlönade i en jämförelse med till exempel verkstadsarbeten, traditionella mansyrken. Detta kan vi tacka den svenska modellen för, det vill säga att det är arbetsmarknadens parter som sätter lönerna i samhället.

Pappa Metall går mycket riktigt först och visar var skåpet ska stå – Mamma Kommunal svassar efter och får skrapa åt sig smulorna.

Traditionellt har svenska regeringar, oavsett färg, försökt hålla sig bort från lönebildningen. Fack och arbetsgivare ska komma överens enligt den ordning som de flesta omhuldar. Sålunda har samtliga regeringar misslyckats med att skapa ett jämställt Sverige.

Gudrun Schymans förslag är nu att myndigheten Medlingsinstitutet ska få ett politiskt ansvar för att gå in och justera, ur jämställdhetsperspektiv. Maria Arnholm avfärdade idén med att kalla den för statsocialism, att hon är liberal och tror på marknadsekonomin.

Båda har både rätt och fel. Det är självklart genom politiken samhället förändras, normer ruckas på och roller omvärderas. Den förändrade föräldraförsäkringen är ett exempel på detta. Självklart ska vi sträva efter att den delas lika. Endast så kan vi få en jämn fördelning på det obetalda arbetet.

Och utan att regeringen lägger sig i vilka procentsatser parterna till slut kommer överens om, kan man genom styrande lagar kräva genomarbetade lönekartläggningar och lönerevisioner på varje arbetsplats. Det är ett långsiktigt arbete, men ger resultat när inte uppenbara diskriminerande löneskillnader kan försvaras.

Politikerna kommer att få göra något åt lönebildningen inom offentlig sektor, som arbetsgivare. Tillgång och efterfrågan justerar usla sjuksköterske- och lärarlöner. Vill man ha de bästa, får man betala.

Men fackförbunden och arbetsgivarorganisationer står verkligen inte utan skuld. När ska LO ta sitt ansvar?

Och när säger Kommunal och Handels ifrån på allvar?