Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sluta skämmas för att du är mörkrädd

/

Få vuxna män erkänner att de är mörkrädda.

Men det är vanligare än man tror att känna kalla kårar om natten.

Polisen Mattias Fredlund erkänner att han är rädd – och hoppas det leder till att fler vågar prata.

Annons

Så här definierar Nationalencyklopedin mörkrädsla: "Rädsla för att vistas (ensam) i mörker, mest hos barn".

Det där sista är helt fel. Det blir uppenbart när man på allvar pratar mörkrädsla med vuxna. Mörkrädsla är en av våra vanligaste rädslor. De flesta är mer eller mindre drabbade, inte minst stora tuffa karlar.

Det bevisas kanske bäst av Söderhamnspolisen Mattias Fredlund, 39 år. Han har bestämt sig för att berätta om sin mörkrädsla i tidningen, trots att han aldrig tagit upp det med några kolleger.

- Det är tabu att vara mörkrädd, framför allt män ser det som barnsligt. Det är väl att man ska vara macho. Men det är klart att det är mer macho att våga erkänna, säger Mattias Fredlund.

Rädslan kan komma i enkla vardagssituationer, som i tvättstugan hemma i hyreshuset. Och så varje gång han ska parkera bilen hemma när det är mörkt.

- Parkeringen är vid en kyrkogård. Varje gång när jag tittar i backspegeln känner jag 'tänk om jag ser nåt i spegeln'. Då skulle jag nog skita på mig. Jag vill alltid bort från parkeringen så fort som möjligt. Det är en olustig miljö, säger Mattias Fredlund.

Hans värsta mörkerhistoria var när en försvunnen man hade hittats efter ett par veckor. Mannen måste identifieras, så Mattias skickades ensam till hans hus för att leta efter ett id-kort. Huset låg ensligt, trädgården var vildvuxen. Det var en mörk höstkväll.

- Jag visste inte vad som väntade mig där. Jag vet inte... det kändes väl som att mannens ande svävade över huset. Jag letade igenom undervåningen i kanske fem minuter innan jag stack. Jag tänkte att det var mest sannolikt att han hade id-kortet i köket, så jag slapp gå upp på övervåningen (skratt). Det värsta var när jag skulle åka. Då såg jag att jag glömt en lampa på, och var tvungen att gå in igen, berättar Mattias Fredlund.

Det är inte så ofta han känner av obehaget i tjänsten. Där är man "laddad" på ett annat sätt, som han säger.

- Om det har varit inbrott i en affär så måste man gå in och söka igenom lokalen. Då finns ju risken att man stöter på tjuven. Men det är inte otäckt på det viset även om det är mörkt. Det är en annan sorts trigger, och man har ett adrenalinpåslag.

Mattias Fredlund räknar med att bli tråkad för sin mörkrädsla efter den här artikeln.

- Jag blir säkert kallad velourpolis. Men jag hoppas någon annan säger att 'så där känner jag också'. Jag tror att det är viktigt att folk förstår att vi poliser också är människor, säger Mattias Fredlund.

Väktare är kanske det mörkläskigaste jobbet av dem alla. De jobbar oftast ensamma på nätterna och måste gå in i folktomma lager, fabriker, kyrkor. Securitas försöker sålla bort de mörkrädda med antagningstester. Ändå händer det att väktare måste sluta för att de inte klarar mörkret. De brukar stå ut något halvår, men sedan brister det, berättar Bengt Uppvall på Securitas i Söderhamn. Han har själv varit väktare sedan 1985, och säger att han inte ens var mörkrädd när han var liten.

Men en liten anspänning var det ändå de första nätterna, minns han. Det värsta var de oväntade ljuden. Bengt kunde till exempel patrullera sågverk. Där var tyst på nätterna när verket stod still. Men plötsligt kunde en maskin släppa ut tryckluft automatiskt precis när han gick förbi.

- Är det helt tyst så blir det ett väldigt intensivt ljud. Första gången när man inte vet vad det är skuttar man naturligtvis runt. Man blir rädd, men sen löser man uppgiften. Sedan lär man sig vad olika ljud är för någonting, säger Bengt Uppvall.

Rädslan är en naturlig och till och med önskvärd egenskap, resonerar han. Det handlar om överlevnad.

- Är man inte rädd så riskerar man ju att råka illa ut. Annars flyttar man kanske inte på sig om det kommer något farligt, säger Bengt Uppvall.

Laila Lindberg bor ensligt i Lynäs och berättar att mörkrädsla kan växa bort med åren. Hon var väldigt rädd som ung vuxen. Nu har hon fyllt pensionär och känner tvärt om:

- Jag är trygg i mörkret, tryggare än på dagen nästan. Mörkret är som en famn som omsluter mig. Jag vet inte varför det har blivit så här. Kanske att jag är tryggare i mig själv nu. Jag kanske var rädd för min egen rädsla, säger Laila Lindberg.

Om mörkrädslan växer bort kan det kanske förklaras med principer från den kognitiva beteendeterapin, Kbt.

I Kbt-terapi utsätter man sig för det otäcka en liten bit i taget. Om det gäller mörkrädsla kanske man börjar med att släcka lampor hemma, och "examen" kan vara en skogspromenad om natten. Ens undermedvetna får sakta men säkert förstå att det inte är farligt.

På samma sätt kan det undermedvetna lära in ett lugnare förhållningssätt genom åren. Varje gång man har klarat av en jobbig situation med mörker blir man lite tryggare. Som Kbt-terapi fast långsammare. Det tror Mikael Malmberg, psykolog och psykoterapeut med inriktning mot kognitiv beteendeterapi med egen mottagning i Söderhamn.

Det är svårt att säga hur många som är mörkrädda, enligt Mikael Malmberg. Inte minst för att det är ganska svårdefinierat. Men mer eller mindre mörkrädd tror han att nästan alla är. Det finns också de som har riktig fobi för mörker – så kallad nyktofobi eller skotofobi. Enligt psykologerna blir rädslan en fobi när den begränsar oss orimligt mycket. Man märker det på att man börjar anstränga sig för att slippa mörker.

En fobiker utvecklar också så kallade säkerhetsbeteenden – tricks som gör att man känner sig säkrare. Man kanske lyssnar på musik eller har telefonen redo i handen. Men då kan man lura sig själv.

- Säkerhetsbeteenden vidmakthåller rädslan. Man bygger upp rigida förutsättningar för att lyckas och lär sig att det inte går annars. Då blir det att man inte klarar det otäcka på egen hand, säger Mikael Malmberg.

Han tycker att det vore jättebra om fler kunde erkänna sina rädslor. Det är både vanligt och normalt att vara rädd. Mörkrädsla är förmodligen nedärvd som så många andra rädslor. Våra förfäder som aktade sig för höjder, öppna platser, främmande människor, farliga djur och mörker, klarade sig bättre.

- Känslor måste få vara okej att ha. Om vi kan acceptera dem blir de lättare att hantera, säger Mikael Malmberg.

Han tror att det är föreställningen om den starka trygga mannen som gör att många män har svårt att erkänna mörkrädsla. Att vi är rädda för att andra ser ner på oss.

Terapeuten själv då? Är han mörkrädd?

Jodå. Till och med han, ibland.

- Jag löptränar mycket runt Sandarne där jag bor. Och det är klart att fantasin bär iväg ibland när det är mörkt – vad finns det i skogen egentligen?

Mer läsning

Annons