Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord Gunni Estassy, Ljusdal

/

Gunni Estassy (född Lind), Ljusdal, har avlidit efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Närmast anhöriga är barnen Annika, Stéfan och Céline och deras familjer.

Annons

"Jag är en flicka på 13 år. Håret är inte ljust och inte mörkt utan mittemellan, stör nästan i rött. Jag bor på en bondgård i Valla, i Hälsingland."

Så skrev vår mor, Gunni, i sin dagbok, julaftonen 1950. En kavat flicka, en konstnärssjäl, som föddes vid älvens strand och skulle växa upp till en färgstark kvinna och uppleva många äventyr innan hon stilla somnade in en snöig vinterdag i början av det nya året.

Att försöka berätta om allt det mamma var, är en svår uppgift. Egentligen gör hon det allra bäst själv, hennes ord är så mer precisa än mina egna:

"Det är ingen lätt sak att analysera sitt liv, om man fått för sig att göra det. Det är ganska frestande när åren börjar rinna ut i sanden. Inte tjänar det mycket till heller, utom att övertyga sig själv att man inte levt förgäves.

Man får själv se till att använda sig av det arv man oförskyllt fått med sig genom mor och far och deras upphov. Jag kallar det för innehållet i 'ryggsäcken'; anlagen, begåvningen, viljan, hälsan och utseendet. Gör man inte det försitter man sin chans. De yttre omständigheterna går att påverka och ändra, men inte generna, och sällan medfödd ohälsa.

Men ett vet jag, i alla fall, det mesta blev klart annorlunda mot vad jag föreställde mig som mycket ung, för vad visste jag då? Hm... jag trodde att jag visste allt, förstås!

Jag ville så mycket, inbillade mig ännu mera och såg bara till nästippen. Det räckte gott just då, och entusiasmen var det inget fel på. Inte modet och oräddheten heller. Föds man utan guldsked får det bli starkt rostfritt stål.

Det fanns ingen tillhands som kunde staka ut vägen åt mig, inga föräldrar som tog hand om den saken, ingen vägbeskrivning eller ens karta. Men... jag hade ett ess i ryggsäcken; envishet och en mycket stark vilja och så min intuition – det vi i dag kallar magkänsla.

Mitt allra första tonårsmål var att skaffa mig kunskap, att få studera, att få lära mig massor. Nog så krångligt när det bara fanns sjuårig folkskola på orten... och till den var det dessutom fem kilometer. Men jag hade cykel."

Så småningom räckte inte cykeln till, utan mamma gick över till att färdas med tåg, båt och flyg. I många år bodde hon utomlands. I Frankrike där hon mötte vår far och gifte sig 1962, och i Senegal där mina syskon föddes.

1975 flyttade mamma tillbaka till Hälsingland och förblev bygden trogen resten av sitt liv, även om hennes lust efter att se sig om i världen fortsatte att då och då locka ut henne på nya äventyr. De senaste åren föredrog hon dock att odla sin underbara koloniträdgård. Den som ligger där älven flyter fram, samma älv där allting en gång började.

Barnen Annika, Stéfan och Céline, genom Annika Estassy Lovén

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons