Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord Astrid "Asta" Johansson

Astrid "Asta" Johansson har gått bort i den aktningsvärda åldern av 90 år, åtta månader och 18 dagar.

Annons

En ganska ansenlig tid på jorden som hon valde att använda på det allra bästa av sätt: med mycket skratt och oändliga mängder skojiga talesätt och – viktigast av allt – kärlek.

Kärlek till sin livskamrat Per, husen de bodde i och trädgårdarna de skötte och den ständiga ström av barn – de som ständigt fanns i deras tankar, hjärtan och vardag fast de inga egna någonsin fick.

Ja, och så den till katterna – de allestädes närvarande, inom- och utomhus, svarta, vita, fläckiga, egnas och andras bortglömda; tillsammans värnade de alldeles väldigt om djuren, särskilt de som andra glömt bort.

Och så oss då – alla vi som på outgrundliga vägar kom att bli en del av deras liv, trots att inga blodband mellan oss fanns. För vår del hette den Hedåsvägen, dit vi flyttade i slutet av 80-talet, då vuxenlivet var nytt och den biologiska familjen långt borta – i Per och Asta fick vi den där morfarn och mormorn som väl alla så väl behöver, men som få har turen att bli välsignade med i det nya, moderna liv där vi inte alltid bor i närheten av där vi växte upp.

Så många skratt, så många härliga stunder med kärvänligt gnabb och generöst delande av det egna tillkortakommandet; inte minst när åldern gjorde sig gällande och den pigga, snabba rörligheten begränsades allt mer.

– Behöver du hjälp? ropade Per från stolen på förstubron när han såg Asta dyka på näsan i hallonbuskarna en bit bort i slänten.

– Nä, sitt du! ropade hon tappert tillbaka, medan hon rullade vidare nedför densamma, för att förhoppningsvis snart finna platt mark nog att ställa sig upp på igen. Hon lyckades (såklart).

Den obändiga livskraften hade hon stor nytta av när hon efter ett liv som kvicksilver till slut faktiskt själv åldrades. Det var korsord över hela soffbordet, det var ständiga färder till mataffären – inte för att skaffa mat till sig själv, utan till katten! – och det var små tappra promenader till macken för att införskaffa alla de där tidningarna med korsord i.

I januari i år fyllde hon 90 år, som sagt; en tilldragelse som firades med det bästa hon visste: äkta svensk husmanskost, hemma hos mig på Renshammar. En upplevelse som renderade i ett besök ute hos kocken Calle för att personligen gratulera honom till en ärtpuré hon aldrig någonsin smakat maken till.

För några veckor sedan, i början av oktober, var vi hos Asta; jag och alla barnen och till och med barnbarnen jag har i dag. Och alla var vi hos henne för att hon var en mormor, gammelmormor och – hör här nu – gammelmormorsmor värd namnet.

Inte illa pinkat för en liten människa som faktiskt aldrig kom att ha några biologiska barn själv. Hur bar hon sig åt, egentligen?

Jag vet vad hon skulle säga. I don’t know, ajj deont neu, sa krånk-Aron.

Fast jag vet. För att hon älskade.

Vi är tacksamma för att vi fick vara med om henne.

Cathrine, Cornelia, Nicolina, Conrad, Edvina, Ruben, Jack och Malte Palmcrantz

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons