Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minneord, Ann-Marie Persson

Annons

Mormor sa alltid att hon skulle leva tills hon var 100 år, men hon lurade oss på åtta år. "Men 92 är väl inte fy skam," skulle hon ha sagt.

Hennes liv har inte alltid varit så lätt. Redan som femåring förlorade hon sin mor och fick bo hos fosterföräldrar. Det var hårt jobb från morgon till kväll.

Tack och lov hade hon kontakt med sin far Helge och hans nya hustru Mary. Denna härliga, underfundiga dragspelande kvinna som kom att bli en vän för livet till oss alla.

Morfar Algot, som hon sa var den finaste, mest skönsjungande och framförallt händigaste karln på byn, blev hennes man 1945. De förblev äkta makar och bästa vänner fram till Algots död 2009

Så småningom fick hon en bror, Åke, bara några år äldre än deras dotter May. Vi har hört många historier om deras framfart på dansbanor runtom i Medelpad och Hälsingland – men inget av det är väl sant förstår jag?

Min bästa och enda morbror Sven såg dagens ljus endast sex år innan mig, så han var min stora idol under uppväxten – snäll, rättvis och sportig!

Sedan har det rullat på, barnbarn och barnbarnsbarn kom i strid ström och alla har vi varit hos mormor och morfar i Hennan – världens bästa by.

Här var vi alltid välkomna, med aldrig sinande tålamod eller göromål tog de emot oss alla med ovillkorlig kärlek och humor. Vi kom ofta i flock – med kompisar. Hur stod de ut?

Hade Astrid Lindgren lärt känna mormor är jag alldeles säker på att det utkommit ett par böcker om den påhittiga, busiga, halvtokiga galenpanna till kvinna som bodde i byn Hennan.

Till exempel när mormor sköt grävlingen genom det öppna sovrumsfönstret (preskriberat). Morfar Algot låg och sov i rummet intill, tur han hade ett starkt hjärta.

Eller när vi var utklädda till troll vid invigningen av vattenrutschbanan på Hennans camping. Mormor hoppade och skuttade som tokig i skogen innan vi skulle gå ner till barnen med godis. Tänkte där och då; nu är käringen tokigare än vanligt... men det var bara ett par myror som letat sig in i underbyxorna. Skrattanfall!

Alla tama djur mormor och morfar matat på gården; rävar, lavskrikor, rådjur, ekorrar, kråkor. Viktigast av allt varje morgon var att mata fåglarna.

En alltför närgången duvhök terroriserade mormors höns (också preskriberat.) Den rackaren fick hon kornet på genom halldörren, dog direkt! Morfar muttrade nåt om stolle, men tyckte det var skönt att bli av med hönsdödaren...

När vi övningskörde var mormor min absoluta favoritkörlärare – hon somnade efter cirka två kilometer och då var det bara att köra runt på skogsbilvägarna.

Deras älskade paradis Sunna, stugan i Storsjön, där var det fiskebyxan och kepsen på, fiske dag som natt. Hon tröttnade aldrig. Det var mormor som lärde min son att älska fiske.

Hur många generationer hon lärt att dansa? Åtskilliga har fått en svängom i såväl kök som på dansbanor. I Ramsjö, där hon levde dina sista år, blev hon ofta "danssjuk" när hon hörde en bra bit och tog då gärna en hambo med den som stod närmast.

I Sunna fick hon inte bada själv eftersom det var tvärdjupt mormor kunde inte simma, så morfar tog helt sonika och trädde båtshaken bak på hennes bh och lotsade henne runt bryggan, så fiffigt.

Mormor var bara 39 år när jag kom till världen så inte undra på att vi var bästa kompisar... att sticka upp till Hennan och dela en flaska vin med henne var många gånger roligare än att gå på krogen.

Morfar Algot låg i soffan, med ett litet glas och fick snällt ligga och lyssna på vårt tjatter inifrån köket.

Det finns så mycket roligt och sedelärande att berätta om morfar och mormor, så i skrivande stund tror jag på allvar att vi alla runtomkring lätt skulle få ihop ett par böcker.

Vi får väl se...

Ett sista citat:

"Snälla mormor, du behöver väl inte vara nere vid vedboa och stöka, vi hjälper dig in med veden när vi kommer. Du kan ju ramla."

"Äh, vadå ramla – jag stiger väl opp igen da."

Tack för alla underbara år.

Agneta Signeul

Mer läsning

Annons