Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: De kom i ett perfekt V

/

I höstas blev jag påmind om de egna hjärtslagen faktiskt slår i samma takt som den jord vi delar.

Annons

En jord som har tydlig feber, en jord som oftare svämmar över, en jord där isar smälter allt fortare, orkaner och stormar avlöser varandra allt oftare. En jord där gränser oss människor emellan förstärks. Där mitt är mitt och det ska gärna bli mer. En jord där det egna livet ska förverkligas med exotiska upplevelser med fart innan livet är slut.

En inre och yttre stress som tär på allt levande. Av jord är vi kommen och av jord ska vi åter bli. Så många gånger jag sagt det som präst när jag förrättat begravning, utan att riktigt låta orden sjunka in.

Det som flest människor dör av i dag, är hjärtrelaterade sjukdomar. Det är som hjärta har inte följt med i det rasande samhällstempo som ständigt ökar. Ett tempo som vårt eget eller moder jords hjärta inte är skapade att klara av.

Allt hänger ihop, men vi glömmer det så lätt. Vi glömmer så lätt att vi är av jord komna och jord ska vi åter bli.

I bilen på väg hem från jobbet en dag fick livet mig att stanna upp. På en liten grusväg i en av Högs byar hände det. Över de öppna fälten i norr, med en generöst rosa hösthimmel som bakgrund, såg jag en flock tranor sträcka sig söderut, de bildade ett perfekt V. Jag var tvungen att stanna bilen och kliva ut.

På låg höjd närmade de sig. De trumpetade, kommunicerade och samarbetade. Det byte plats för att orka. De hjälptes åt att bära fram varandra. När de var precis över mig blundade jag.

Då hände det magiska, det var som naturen talade till mig. Jag hörde för första gången på mycket länge mitt eget hjärta slå och det som förvånade mig mest, var att det slog i samma takt som vingslagen från tranorna.

För en kort stund stannade allt upp. För en kort stund jag kände att jag inte var någon annanstans än just där. Att jag var mitt i nuet. Inte på väg ifrån något. Inte på väg till något. Utan mitt i nuet. För några sekunder kändes det som jag var mitt i livets mening.

Vingslagen försvann längre och längre bort och snart hördes inte deras trumpetande. Ensam stod jag kvar en lång stund.

En tacksamhet fyllde mig. Att jag fått dela en skärva av livsutrymmet med något annat levande. Att tranorna fick mig att stanna upp. Ett delande som gjorde att jag kände mig mer levande än på länge. Fötterna var i kontakt med jorden. Samma jord som både jag och tranorna är kommen ifrån.

När jag åter satte mig i bilen kom jag tänka på något som hände för några höstar sedan. Det var en flock tranor som landat på åkern utanför vår gård. Dagen efter såg jag att alla utom tre fåglar lyft.

De kommande dagarna satt jag ibland på glasverandan och tittade på de tre som var kvar. Snart såg jag att en av fåglarna hade en skadat vingen och kunde inte lyfta. Den försökte och försökte men hade inte kraften. De tre fåglarna var kvar där i många dagar. Men slutligen en dag hade vingen läkt ihop och fågeln klarade att lyfta. De andra två trumpetade och hejade på när de sakta tog höjd för att slutligen försvinna söderut.

En var skadad eller inte orkade flyga vidare, men flocken lämnade kvar några medlemmar i väntan på läkedom och ork. Tranorna har inget talat eller skrivet språk. Ändå klara de att kommunicera och känna in. Tänk vilken gåva vi människor har men inte utnyttjar till fullo. Tänk hur mycket naturen ännu kan tala till oss om vi bara lyssnar.

Vi stressar och pressar oss in i ett rasande tempo som gör att vi ofta glömmer bort att vårt eget hjärta slår i samma takt som naturens. Ibland glömmer vi till och med bort att vi ännu är en del av naturen. Vi tär på jordens resurser och tillverkat mer och mer så att vi kan handla mer så vi blir lyckliga. Men först måste vi jobba extra för att ha råd att köpa det vi egentligen inte behöver. Sen blir vi stressade när det ständigt kommer ut nya produkter som vi måste jaga efter.

Vårt gemensamma blodtryck är alldeles för högt…

Jag vet att tranorna tog med sig värmen den där höstdagen. Men jag vet också om vi bara stannar upp lite mellan alla måsten och ger oss själva lite tid. Så ger vi också jorden tid att återhämta sig. Då ger vi också tranorna möjlighet att återkomma. Om du stannar upp i vår, precis när åkrarna börjat gro och björkarna fått musöron. Om du då vänder dig mot söder och lyssnar nog, så kommer du att höra ett trumpetande. I ett perfekt V på himlen kommer de för att berätta att livet vänder åter. Att vintern och döden är besegrad. De trumpetar ut ett glädjebudskap att allt i naturen kommer åter snart stå i full blom och det stora är att vi får uppleva det tillsammans.

Vi kan inte göra något åt det förflutna, fast det formar oss. Vi inte kan äga framtiden, men vi kan ännu forma den. Men då måste vi ta vara på nuet och stanna upp. Känna jorden under våra fötter och lyssna in den jord som ständigt kommunicerar med oss.

Tack alla tranor för att ni fick mig att stanna upp den där höstdagen. Vi ses förhoppningsvis till våren.

Andreas Bernmyr

Mer läsning

Annons