Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kameran är Eriks nyckel till människors hemligheter

/
  • Dokumentärfilmaren Erik Strömdahl fyller 70 år.
  • På det som tidigare var kallvind har Erik Strömdahl byggt två arbetsrum. Här har han sina kameror och filmutrustning.

För drygt ett år sedan flyttade dokumentärfilmare Erik Strömdahl och hans sambo Eva Ljungdahl från Stockholm till Glombo utanför Delsbo. – Direkt vi kom hit kände vi "this is it", här kommer vi att trivas, säger Erik Strömdahl, som fyller 70 år i dag.

Annons

Erik Strömdahl är urstockholmare som han uttrycker det själv. Uppvuxen i centrala Stockholm, och har sedan bott både på Söder, i Nacka och Tyresö.

Men det var när han och sambon Eva Ljungdahl började längta efter något mer lantligt med skog kring knutarna, som de hamnade i Glombo.

Men Hälsingland var inget givet val, de tittade sig kring runt om i Sverige.

– Österlen var för tjusigt på något sätt, Gotland har sina nackdelar, och så kom vi upp till Hälsingland. Hälsingland skiljer sig från andra landskap. Här finns både natur och kultur. Det är en himla skön mix, säger Erik.

Erik är regissör, manusförfattare, fotograf och producent, med framför allt dokumentärer på sitt cv.

– Jag tycker det är så spännande när filmkameran blir som en nyckel till en massa hemligheter. Man får rätt att tränga in i andra människors liv. Det har varit, och är, väldigt spännande och givande.

Under sin uppväxt var Erik intresserad av film och foto, men det var ingen utbildning som dög i hans pappas ögon. Hans pappa, som var ingenjör, drev på för att sonen skulle gå i hans fotspår.

– Och ju mer han tjatade, desto mindre lust fick jag att utbilda mig till ingenjör.

Till slut blev det en tjej som Erik kände som gick på Konstfack, som fick honom att välja yrkesinriktning.

– Hon berättade om skolan, och jag tittade efter vad det fanns för utbildningar där.

En utbildning som intresserade Erik var inredningsarkitekt.

– Jag var, och är, intresserad av miljö och formgivningsgestaltning, så jag gav mig fasen på att komma in där.

Och det gjorde han. Att han sen blev dokumentärfilmare berodde på hans examensarbete från Konstfack 1972.

Tillsammans med Roland Lindmark gjorde han en film om miljonprogrammet i Stockholm, Hus i helvete.

– Min och min kollegas uppfattning var att det inte var mänskligt – det handlade bara om att förvara människor.

En film var inget som ingick i kursplanen för inredningsarkitekter, men den godkändes.

Året efter fick de pengar från Filminstitutet för att utveckla idén och göra om den i professionellt format, och filmen vann sedan priser.

– Den filmen blev min filmskola och mitt startskott på den fortsatta filmkarriären.

Men först jobbade han som lärare på ett AMU-center.

– Det var en anpassningskurs för utomnordiska zigenare. Jag hamnade där av en slump och blev kvar i tre år. Jag skulle lära dem matte, svenska och geografi, men det de mest behövde var hjälp mot diskriminerade bostadsföretag och den svenska byråkratin.

Dessutom gjorde Erik två filmer tillsamman med eleverna. Den ena heter I stället för att rymma, och den andra Josef och Nina – mellan två världar. Den ena har gått på tv, den andra som förfilm på bio.

Sin första spelfilm gjorde Erik 1977, Älgräddarna. En barnfilm, och det var lite av det berömda bananskalet som gjorde att den spelades in.

Erik skulle träffa en person på Filminstitutet, och frågade första bästa han mötte efter vägen. Det råkade vara producenten Lisbeth Gabrielsson, och när Erik berättade vem han var, frågade hon om han inte hade något barnfilmmanus. Det hade han inte.

– Men jag hade ett annat manus liggande, och jag fick ganska direkt en idé hur jag ur det manuset skulle kunna vaska fram ett annat som blev en barnfilm. Så jag gick hem och skrev manuset till Älgräddarna under helgen.

Det blev Eriks första film efter konstfack.

– Och det var en jäkligt nyttig skola, konstaterar han.

Erik kom från den ganska fria utbildningen på Konstfack där man jobbade i grupp, samarbetade och diskuterade. Hans medarbetare i Älgräddarna kom från Dramatiska Institutet hade en helt annan inriktning. Där var det regissören som bestämde. Men Erik började enligt konstfacksstil med att fråga sina medarbetare vad de tyckte.

– Då sa b-fotografen till mig: "Det är du som är regissör, du säger vart kameran ska stå." Så det var bara att gå hem, skriva ett bildmanus och komma tillbaka nästa dag.

Efter Älgräddarna har Erik i huvudsak sysslat med dokumentärer.

Han har gjort en film om Klint-Olle, som tv har visat en version av.

– Tv hade väldiga synpunkter och versionen de visade var inte lika bra som originalet.

Erik har även gjort en film om Björn Lundén, En lögnares resa, om Björn Lundéns företagsidé att ge fullt ansvar till sina anställda.

Den har visats på Svea-bio, men TV4 har visat intresse för filmen, men om den kommer att gå på tv är inte beslutat än.

Den av Eriks filmer som berört mest är förmodligen Mannen från Jupiter från 2012, som handlar om Hans-Erik Norberg som stängt in sig i sin lägenhet i Fittja och valt att inte ha någon kontakt med omvärlden.

Via en skivsamlare fick Erik höra talas om en man som höll på att bygga en stor modellbåt i sin lägenhet.

– Han funderade om det inte vore intressant att göra en dokumentär om det. Men jag var inte speciellt intresserad. Det finns många som bygger modellbåtar.

Men efter ett halvår tänkte Erik att han kunde väl ändå ta en titt på den där modellbåten.

– Då fick jag möjlighet att träffa Hans-Erik och prata med honom. När jag såg den enorma modellen förstod jag att det låg någonting mer bakom den. Det var revansch för mobbningen han blivit utsatt för, och då hakade jag på projektet.

Hans-Erik var en så kallad blue baby, han hade ett medfött hjärtfel, och hela hans uppväxt präglades av sjukdom, misshandel och mobbning. Modellbåten han byggde, sju meter lång, var en hämnd på de som mobbat honom under hans uppväxt. Båten skulle slå dem med häpnad. Han hade inga ritningar utan tittade på fotografier och i broschyrer, mätte och räknade om för att få rätt skala.

"Mobbarna ska få sig en riktig snyting. Helst ska de fara in i väggen flera gånger om," säger Hans-Erik Norberg i filmen Mannen från Jupiter.

Det var inte lätt att komma nära Hans-Erik Norberg, och Erik fick jobba länge för att få hans förtroende.

– När han märkte att vi brydde oss och lyssnade på honom, fick vi kontakt. Filmteamet blev hans enda vänner.

Själva filmen beskriver Erik som en spännande resa, när de fick se Hans-Erik utvecklas och komma ur sin bubbla som han levt i under 45 år.

– Tyvärr dog han två veckor innan filmen hade premiär. Men han var väldigt mån om att filmen skulle göras, för den skulle hjälpa andra som varit utsatta för mobbning. Och han dog ganska lycklig. Han hade sprängt bubblan och kommit ut i friheten. Det var en fantastisk upplösning.

År 2000 köpte Erik och sambon Eva gården i Glombo.

– Vi hade tittat på flera hus, men när vi såg det här kände vi direkt att vi skulle trivas här. Och så fanns det ett snickeri på gården också. Jag har alltid gillat att snickra.

Men när de började fundera på hur husen var placerade på tomten insåg de att snickeriet låg bättre till än mangårdsbyggnaden.

– Vi sa att egentligen skulle man ju bo i snickeriet i stället.

Det hela slutade med att de flyttade ner snickerimaskinerna i undervåningen och byggde om snickeriet till bostadshus. I det som nu är köket har Erik bevarat delar av de gamla maskinerna, och övervåningen, som tidigare bara bestod av en kallvind, är nu inredd med två arbetsrum. I det ena arbetar Eva med sin grafik och sina tavlor, och i det andra har Erik sina kameror och klippbord. Han har även byggt en ateljé i ett av husen på gården.

Efter att ha bott växelvis i Stockholm och i Glombo, flyttade de till Hälsingland permanent i januari förra året.

Huset var färdigrenoverat och de skulle åka till Tobago på semester, men det blev aldrig någon resa. Under ett halvår hade Erik känt att hans kondition hade blivit sämre, och några dagar innan resan tänkte han att han måste kolla varför.

– Så jag slank förbi akuten på Hudiksvalls sjukhus. De tog EKG på mig och sen sa de "lägg dig ner, du har haft en hjärtinfarkt."

Det blev färd till Gävle och en ballongsprängning, men Erik blev inte bättre. För det var ingen hjärtinfarkt, det var en sjukdom som heter amyloidos. Sjukdomen är väldigt ovanlig och innebär att fria proteiner lagras i hjärtmuskeln så att den blir försvagad.

– Det är en väldigt mörk prognos. Jag låg ett halvår på hjärtintensiven och var mer eller mindre dödsdömd, säger Erik.

I stället för att ligga och vara sjuk, började Erik skriva sin självbiografi. Arbetsnamnet är Brandkårs-Laban, eller Eld och lågor.

– Det har att göra med att jag är uppvuxen på en brandstation i centrala Stockholm. Eld och lågor är också en synonym för nyfiken och entusiastisk, och det speglar lite hur jag är.

Erik skrev – och blev trots läkarnas dystra prognos bättre.

– Jag fick ett annat fokus, och jag är ganska säker på att det är boken som hjälpt mig komma genom sjukdomen. Just nu håller jag på med bildmaterialet, och det är ett förlag som är intresserat.

Efter ett halvår på sjukhus kunde Erik, i juli 2014, komma hem igen. Men han var så svag att han inte kunde gå, han fick rullas in i huset med rullstol, och varje dag kom hemtjänsten och gav honom injektioner. Men tack vare kärlek och nyttigare mat blev han långsamt bättre.

När man ser Erik i dag är det svårt att föreställa sig att han för bara drygt ett halvår sedan var så sjuk. Visst, han är lite tunnare än tidigare, men han rör sig obehindrat.

– Jag är mycket bättre nu. Förutom kunde jag inte ens gå tre meter, och gå i trappor var otänkbart. Nu senast när jag var i Uppsala gick jag tre kilometer, så allting går åt rätt håll. Jag har lite pirr i fötterna, och mentalt kan jag känna att jag blir lite tröttare, men annars funkar det bra. Jag kan bygga lite här hemma, fast jag får ta det sakta och försiktigt.

Erik får en mild cytostatika- och cortisonbehandlig som bromsar upp sjukdomförloppet, och läkarna anser honom nu vara så bra att han är mogen för en stamcellstransplantation.

– I mars räknar jag med att läggas in för att de ska kunna skörda blodbildade stamceller. Sen får jag en högdosbehandling där de ersätter mina celler i blodet med nya.

Den tidigare så svarta prognosen är nu betydligt ljusare.

– Jag tycker jag mår bra nu, och jag är glad. Det är en fantastisk känsla när krafterna återkommer. Innan sjukdomen tänkte jag inte på att jag var frisk, för det var självklart. Men nu inser jag att ingenting är självklart.

Mer läsning

Annons