Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På sina resor världen över har Ivan upplevt det mesta: "Jag fick vara vittne till en omskärelse"

Den stora gården, omringad av en å, ser sagolik ut i regnet. I Sorga, ett litet område i närheten av Föne, bor mångsysslaren och entreprenören Ivan Norell. Förutom att han varit racingbåtförare i VM, har han prisbelönats för sina jakthundar och rest världen över i både jobb och nöje.

Annons

Ivan Norell växte upp i Föne i Ljusdal. Efter skoltiden var han ännu för ung att påbörja yrkesskolan så under ett år fick han sysselsätta sig med annat.

– Jag fick åka moped fem kilometer till en skogskoja där jag fick bo. Ifrån kojan fick jag åka ytterligare tre kilometer på skidor rakt ut i skogen. Där fick jag skotta ner mig 80 centimeter i snön och hugga och såga ned träd för hand och sen barka. Det är det tuffaste jag varit med om någonsin.

När Ivan och hans familj flyttade till fäbodvallen i  Sorga saknades både fönster, dörr och bro. Idag ser huset idylliskt ut.

När det var 36 minusgrader utomhus var det bara de pojkar som hade tygskor som kunde jobba, Ivan var inte en av dem. Han fick i stället stanna i stugan för att elda och värma sig under en fårfäll för att inte förfrysa.

Under sommaren hjälpte han sin farfar med slåttern och det var då han hade sitt första möte med sitt blivande hem i Sorga, som då var obebott. Där metade han öring i ån, som han sedan tillagade och åt som lunch.

Efter yrkesskolan och lumpen kände Ivan att framtiden för honom inte fanns i Ljusdal, så han packade och flyttade till Hallstahammar. Där började han arbetet som kranreparatör och jobbade dagligen 20–30 meter upp i luften. Vidare gick hans resa först till Falkenberg där han var arbetsledare på företaget Nordenholms för att sedan åka vidare till Gotland där han åter blev arbetsledare och arbetade med kvarnmaskiner.

Ivan körde racingbåt åt Kungliga motorklubbens racingavdelning.

Innan flytten till Gotland köpte han en racingbåt och började öva.

– Jag stod och vägde mellan en speedwaycykel och en racingbåt.

Under två år åkte han runt i världen och tävlade för KMKR, Kungliga motorklubben racingavdelning. Under Ivans allra första tävling ramlade en man ur sin båt, blev påkörd av en medtävlare och dog på platsen. Tävlingen blev avblåst.

– Mannen var gift och hade två fina döttrar. Det är knepigt att man inte tog det där till sig, jag tänkte bara att det där händer inte mig.

Ivan kvalificerade sig till både EM och VM. I VM slutade han på en sjunde plats.

Men 1966 när första dottern kom till världen och ännu en dödsolycka hade inträffat kände Ivan att det inte var värt att fortsätta. Hustrun Annika träffade han under sin tid i Uppsala.Näst bar det av till Nyköping där Ivan var arbetsledare när en takpannefabrik monterades i Järna.

– Jag fick ju inte fria händer att göra precis som jag ville utan konstruktören och ingenjörerna bestämde ju. Men det blev aldrig någon fart på den där fabriken, den tillverkade bara 2 000 takpannor om dagen. Då utmanade jag ödet, för jag såg möjligheter att förbättra industrin, så jag tog jobbet som driftschef där.

På ett halvår hade Ivan lyckats utveckla fabriken till att i stället producera 9 000 takpannor om dagen. Människor från industrier världen över kom till Nyköping för att se hur Ivan lyckats med bedriften.

I ån runt huset i Sorga brukade Ivan som ung fiska öring som han åt till lunch när han med sin farfar arbetade på slåttern.

Ivan gick vidare till att arbeta på Benders takpannor och efter det började livet på resande fot. Ivan ringdes in till olika projektarbeten i bland annat Tyskland, Finland och Israel.En projektanställning minns han bättre än andra, det när han var i Israel. Speciellt minns han när han fick ett hedersuppdrag.

– De ville att jag skulle gå med på ett hedersuppdrag. Ja, tacka fan för att jag ville det. Efter att jag sagt ja var det för sent att backa ur. Jag fick vara vittne till en omskärelse. En kille stod där och de använde ett rakblad och killen skrek medan de hade hyrt in några som filmade det hela. Det var inget vidare.

År 1972, när familjen snart hade utökats med två döttrar, köpte Ivan och Annika den gamla fäbodvallen i Sorga.

Ivan berättar hur folk som åkte förbi undrade vad det var för idioter som hade flyttat till fäbodvallen som stått tomt i flertalet år.

Förutom att rusta upp huset i Sorga har Ivan byggt till en stuga, en fäbod och en jordkällare.

– Tänk dig en spegeldörr utan speglar, fönster utan fönster, takpannorna hängde på sista raden och det läckte in på sex ställen. Det fanns Ingen farstubro och en myrstack i entrén, då kan du tänka dig hur fördjävligt det såg ut.

Även om de låste ytterdörren var det bara att stiga in genom spegelhålen. Golvplankorna på den övre våningen var stulna och golvet nedtrampad så pass att det på vissa ställen hängde 12 centimeter ned i köket undertill. El eller vatten fanns inte att tala om.

– När vi flyttade hit ringde prästen och frågade om det gick att bo här. Då sa jag att jag tänker då i alla fall bo här. Det var sådan sensation när vi flyttade hit så vi hade så mycket besök jämt och ständigt. När vi la golvet i köket satt det 17 personer här inne och tittade på.

Med stugan kom fyra hektar mark så med virke från den egna skogen renoverade de huset och snickrade många av de möbler som pryder huset.

– Håller man på med metall så håller man på med prec ision så det ligger inte så långt ifrån varandra. Det spelar ingen roll vad det är, har man ett starkt intresse så går det mycket lättare att förverkliga det man vill göra.

Ett av rummen i huset har hyllor och väggar fyllda av priser och diplom.

Ett år efter att de flyttat till Sorga köpte Ivan sin första hund. Han var hundförare i militärtjänsten och började nu åter att träna hundar. När han lärt en drever lyda började jakttidningar landet över att höra av sig.

– Drevrarna sågs som opolerade så kom jag och kunde styra dem och det var ju sensationellt det då. Det blev skrivklåda mellan journalisterna för det hade de aldrig varit med om förut. Så fick man vara med på löpsedeln också då.

I tolv år tävlade Ivan med sina hundar och startade Lo-Ivans kennel. När kennelklubben gjorde en film om drevern kallade de in tre tikar varav två var Ivans.

– Jag hade tre superstjärnor som var oerhört bra på jaktprov. På tolv år vann jag 27 utställningar, erövrade 37 förstapris på jaktprov och tre vandringspris för alltid. Och fick fem avelsdiplom i guld.

I rummet nästintill köket är väggar och hyllor prydda av priser och en bunt med jakttidningar som alla innehåller reportage med Ivan och hundarna, som bevis på deras framgångar.

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons