Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag har ju aldrig jobbat jag har bara haft skoj"

/
  • – Det värsta med mig är att jag är intresserad av allting och tycker att allting är roligt och jag har prövat på väldigt mycket vilket har gjort att jag aldrig har lärt mig någonting ordentligt. Det enda jag inte har lyckats göra någonting åt är musik, det räcker med att lyssna, och det behöver inte vara något speciellt utan allting där också, säger Kelvin Ekeland.

Kelvin Ekeland har testat på det mesta i livet och trots att han lämnat sitt yrkesverksamma liv bakom sig, sitter han inte och rullar tummarna för det. Kelvin anser att det hela tiden finns nya saker att lära.
– Jag har inte slutat i skolan än. Det är så hemskt med personer som gått en utbildning och säger att de är färdiga.

Annons

Inne på den vackra gården i Hålsjö, Näsviken, möts jag av Kelvin som står och sågar bräder, han berättar att han håller på att laga trappan.

– Det är bättre att syssla med det som man tycker är roligt och trevligt. Jag tycker bättre om en såg än en skruvmejsel. Därför har jag önskat mig en skruvdragare i present, säger han.

Kelvin Ekeland är född och uppvuxen i Fritsla, söder om Borås. Med skogen om andra sidan staketet har den aldrig känts främmande. Något som kan ha varit en bidragande faktor till att han kom att jobba med just natur- och kulturvård i framtiden.

Kelvin gick på skogsskolan i Östad utanför Allingsås, och direkt efter skolan fick han jobb på skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län. I början av 60-talet var det aktuellt med en ny syn på natur, man kom underfund med att naturen inte var opåverkad och att det behövdes en vård, man skapade år 1963 en naturvårdslag.

– I den vevan kom jag ut från skogsskolan och fick anställning på skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, där jag fick syssla med naturvård. Sen när man startade naturvårdsverket behövde de folk där så då värvade de mig eftersom jag hade jobbat med både natur- och kulturvård, fornlämningar och liknande i Kronobergs län. Och på något vis lyckades jag ordna ett samarbete mellan naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet, och så småningom fick jag anställning på riksantikvarieämbetet och deras vårdsektion.

Kelvins sambo Lena Bergils hade varit anställd på samma tjänst tidigare, och det var på det viset Kelvin och hon träffades. Sen dess har de varit ett team och jobbat tillsammans. Lena var den som skjutsade Kelvin till Oslo, där han bodde under några månader för att studerade området kring deras vattentäckt Maridalen.

Även om Kelvin har arbetat i sitt liv så ser han det inte som att han har jobbat.

– Jag har ju aldrig jobbat, jag har bara haft skoj. Det är min målsättning, även om man har en avlönad sysselsättning.

Fäbodar och betande djur i skogen är någonting många förknippar med Kelvin Ekeland. Vilket har sin grund i att han som pensionär blev ordförande i länets fäbodsförening, där han under två år drev fäbodsfrågor.

– Förr i tiden gjorde man det bästa av att utnyttja naturen så ekonomiskt som möjligt och det är ett bra minne att ha kvar.

Han berättar att han och Lena under måndagen lyssnade på sommarprogrammet på radio, som sändes från en fäbod i Jämtland.

– De berättade om nyttan med fäbodar och att vi behöver bevara fäbodkulturen. Jag sa till Lena, det måste vara den hundrade apan, säger Kelvin och skrattar. Vi hoppas de i alla fall. Jag och Lena är inte tidsenliga men vi tycker att vi ligger före, vi var de första aporna.

En mer okänd sida av Kelvin är den som formgivare.

– Det har hänt att jag dels har illustrerat en del i publikationer som mina myndigheter har gett ut och dels har jag formgett symbolen för skyddad natur i Sverige, som man nu har gjort en skulptur av vid infarten av Hamra nationalpark. Jag har ju så himla mkt idéer i huvudet. Det har gett mig ett roligt och rikt liv.

Kelvin har även arbetat åt Centrum för biologiskt mångfald där han bland annat var med i ett bokprojekt där de gav ut tre böcker som handlar om hur man traditionellt sett använder biologisk kunskap i verksamheter som bygger på utnyttjandet av naturen. Kelvin var med i redaktionsgruppen och skrev artiklar till boken. Han har även gett ut en egen bok eller en "riktig bok" som han själv benämner det. Han slår upp en sida i sin bok Mångfaldens utmark.

– Det var så här det började, säger han och pekar på en bild på en pojkes första möte med en vitsippa, det är han själv två år gammal. – Jag har haft roligt i livet. Det är en bra målsättning, man ska tycka om det man gör och glömma bort det andra. Så småningom visar det sig att det andra var meningslöst.

Kelvin och Lena arbetade länge tillsammans med att få natur- och kulturmiljövård att sammanfalla. Men det dröjde innan de blev ett par, nu har de varit tillsammans i 30 år. Lenas hade rötterna i Hudiksvall och det var det som tog dem hit år 1991, de återvände snart till Stockholm, men när Kelvin gick i pension flyttade han och Lena tillbaka till Hudiksvall.

För 18 år sedan drabbades Kelvin av cancer.

– Jag samlar på cancrar, jag har levt igenom tre stycken. Men det är bara en parentes. För närvarande verkar det som att de har fått kontroll över den så jag har gått utan behandling i över ett halvår nu.

Den första diagnosen, peniscancer, fick Kelvin år 1997. Han fick fyra återfall innan han några år senare drabbades av prostatacancer, som han nu blivit friskförklarad från. Men så drabbades han av ännu en cancer, lymfom cancer som hade bosatt sig i levern.

– När jag kom in så tog de prover men provsvaren tog lång tid på sig och doktorn såg att jag höll på att dö ifrån henne, så hon bestämde sig för att gå på sin erfarenhet och gav mig den behandling hon trodde att jag behövde. Man ska lita på erfarenhet det var det som räddade mitt liv. Jag hade den aggressiva formen, den dumma cancerformen som svarade väldigt bra på behandling, så att jag hade tur i oturen och fick en dum cancer.

Kelvin har inte haft något ont av sin cancer men den har gett honom en fingervisning om att man ska ta vara på tiden. Trots sjukdomar ligger inte Kelvin på latsidan.

– Jag avskyr ordet projekt. Projekt är något som man avslutar någon gång, men jag blir aldrig färdig. Jag måste ju följa upp allting som jag startat. Jag hade en gång en idé som jag har marknadsfört genom Gävleborgs fäbodsförening, att göra fäbodkulturen till ett immateriellt kulturarv under UNESCO, och nu verkar det som att de har nappat. Så igår kväll satt jag och försökte förklara på ett enkelt sett vad fäbodkultur innebär, för institutet för språk och folkminnen, och det verkar som att det finns en möjlighet för idén att genomföras. Och i måndags var det en annan idé som tog tid. Klart man sitter som 80 åring och funderar på hur de ska klara sig själva, men det kanske går? Det är roligt att vara spindel, man känner hur det rycker i tåtarna.

Kelvin ska fira födelsedagen på Järvsöbaden med Lena och barnen som hälsar på i från Stockholm.

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons