Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Illustratör som trivs under stjärnhimlen

/

Så länge Viveka Sjögren minns har hon skrivit berättelser och ritat. Hon är precis klar med sin 20:e bok, och redan är planerna i gång för den 21:a. Men först ska hon fira sin 50-årsdag med familj och vänner från när och fjärran och från förr och nu. Och förhoppningsvis med mycket sång, musik och dans.

Annons

Sedan 1995 bor Viveka Sjögren och hennes familj i ett gammalt hus, alldeles vid vägen i Näsbyn, strax bortanför kyrkan i Delsbo.

Från början bestod fastigheten av ett snickeri och smedja i markplan, med bostad en trappa upp. Där hade från början bara snickaren själv bott, och det var inte så mycket inrett.

Till det kom Viveka Sjögren med make och två barn, den yngsta var bara tre månader.

– Jag hade läst barnkultur och i den ingick en delkurs om olika pedagogiska former, och waldorfpedagogiken dök upp. Det var som en aha-upplevelse. Jag visste inte att det fanns, och det är ju lite märkligt för det här var ju ändå på 1990-talet. Men det var precis så jag fantiserade om att en skola skulle vara, och det kändes jätteviktigt att barnen skulle få gå i en Waldorfskola.

Familjen bodde då i Gustavsberg, men började titta på olika Waldorfskolor runt om i landet och jämförde huspriser. De blev inbjudna till Waldorfskolan i Delsbo, och en vecka efter att de besökt skolan, var huset i Näsbyn till salu.

– Jag var höggravid, så barnens pappa åkte upp och tittade på det. Så vi köpte huset utan att jag hade varit här.

Första tiden var inte helt problemfri.

– Vi hade ingen bil så vi cyklade och lämnade äldsta dottern på Waldorflekis varje morgon, och sen cyklade vi hem. Pannan gick sönder och vi fick laga den med tuggummi tills vi hade råd att skaffa en ny. Jag var ganska ung, och det var lite ensamt först.

Redan innan Viveka flyttade upp till Delsbo hade hon börjat skriva barnböcker. Hon har alltid ritat och berättat, säger hon.

– Jag var nog ett ganska skumt barn, säger hon och skrattar.

Hon växte upp i Stockholm, och när familjen var ute och åkte långfärdsskridskor bad hon alltid att få slippa och i stället gå i land på någon av öarna.

– Där gick jag i min fantasivärld och var helt nöjd med det.

Det litterära intresset kan mycket väl komma från Vivekas mamma, som jobbade på bibliotek.

– Jag brukade gå dit efter skolan och satt på kontoret och gjorde små böcker som jag ställde ut i hyllorna. Jag minns att jag smög och tittade på folk och hoppades att de skulle ta fram någon av mina böcker.

I 20-årsåldern sökte hon in på en tvåårig konstnärlig utbildning på en folkhögskola, och hade bara tänkt gå ett år för att sedan söka till bildlärare.

– Men lite freudianskt så missade jag ansökningstiden för utbildningen, så jag blev kvar på folkhögskolan ett år till. Då var jag egentligen mer sugen på att gå en konstnärlig utbildning, men så fick jag mitt första barn, och jag började arbeta med illustrationer.

Efter tiden på folkhögskolan var Viveka inspirerad att måla, men trivdes aldrig riktigt med vernissagemodellen, och kände också att hon gärna ville arbete med bilderböcker. När hennes dotter var två år kom Vivekas första bilderbok ut. Och hon skrev vidare – både bilderböcker och barn- och ungdomsböcker. Hennes första ungdomsbok, I den tysta minuten mellan, nominerades till Augustpriset år 2011. Hon har också skrivit texter och kortnoveller som finns publicerade, och hon har poesi utgiven i olika litterära tidskrifter.

– Det hade varit fint att ge ut en diktsamling någon gång, poesi är det allra heligaste för mig. Nu är det ett tag sedan jag skrev renodlad poesi, men jag försöker ha med mig det när jag skriver för barn, det ligger inte långt bort. En av mina bilderböcker till exempel, är en dikt som är utspridd över hela boken.

Viveka har precis avslutat arbetet med sin 20:e bok, som är ett samarbete med Grethe Rottböll som Viveka lärde känna genom Författarförbundet. Grethe hade sett en dokumentär som en bonde i närheten av Fukushima, som valde att stanna kvar i området med sina kor.

– Hon återberättade det för mig över en frukost när vi var i Umeå på ett möte, och jag började gråta för att det var så vackert. Sen skrev hon berättelsen, men i berättelsen är det ett vulkanutbrott i stället för en kärnkraftsolycka, och jag har illustrerat. Så jag har ritat många japanska kor sista tiden.

De har fått kontakt med den japanske bonden, och han har fått veta att det kommer ut en bok om honom. Viveka och Grethe söker nu pengar för att åka till Japan, eventuellt med tv, som en uppföljning till dokumentären.

– Det är en ganska häftig sak. När jag fick veta att vi fått tag i bonden fick jag gåshud. För mig har han blivit den där lilla karaktären som jag tecknat, och så plötsligt finns han.

Men det handlar om så mycket mer än författande och illustrationer för Viveka.

Under fyra år satt hon i styrelsen i Författarförbundets barn- och ungdomslitterära sektion, Bult, varav två som ordförande, och nu är hon ordförande i Författarförbundets internationella råd.

Hon driver också olika projekt, till exempel ett litterärt utvecklingsarbete i Nepal. Upprinnelsen till det är att Författarförbundet för flera år sedan fick besök av en nepalesisk författare. Vid sitt besök frågade mannen om inte Författarförbundet skulle kunna hjälpa till med ett projekt eller utbyte av något slag för att komma och utbilda författare och illustratörer i Nepal. I Nepal skrivs barnlitteratur väldigt traditionellt, utan konstnärlig gestaltning och illustreras utan större känsla av tidningstecknare.

Tillsammans med Svenska Institutet formades så småningom ett projekt.

– I Nepal har vi pratat om hur man kan jobba kring barnlitteraturen. Vi har väldigt stillsamt försökt visa på hur svenska och nordiska barnböcker ser ut, hur man tänker och hur man kan närma sig svåra ämnen.

De har haft workshops och seminarier, och har även besökt en skola som drabbats väldigt hårt av jordbävningen.

Vid en frågestund de hade på skolan räckte en av eleverna upp handen.

– Jag hade ju förväntat mig en fråga om böcker eller något sådant, men i stället frågade flickan "Can you help us?" Det skar ju rakt in i hjärtat.

Så utanför projektet har man nu lyckats få ett bidrag från Sverige så att man kommer att kunna bygga ett bibliotek åt barnen, högt uppe bland bergen i Nepal. Biblioteket byggs av lera och gamla glas- eller petflaskor, på en grund av kasserade bildäck. Det gör byggnaden mer flexibel, så den klarar en jordbävning bättre.

Biblioteket kommer att fyllas av både nepalesisk och översatt internationell litteratur, bland annat böcker skriva och illustrerade av Viveka Sjögren.

– Och så jobbas det för att kunna ge ut Pippi Långstrump där också. Astrid Lindgren är populär. I Georgien gillar man Karlsson på taket, men i Nepal är det Pippi Långstrump. Sagorna blir som en dörr till Sverige.

Tillsammans med sin sambo jobbar Viveka också med är att bygga en skola i sambons hemby i Guinea.

– Han vet behoven, och han vill så gärna ge något tillbaka till sin hemby.

I första hand jobbar man med ett lågstadium med tre klasser, samt ett litet lärarrum.

– Till skillnad från biblioteket i Nepal är skolan i Guinea ingen katastrofhjälp, utan det är en gåva till barnen i byn. Sen får vi försöka hitta en ekonomisk och pedagogisk form som fungerar. Vi kommer säkert att gå fel någonstans längs vägen, men då får vi ta ett steg tillbaka och gå rätt.

Nu är hennes 20:e bok precis avslutad, och hon har redan börjat fundera på nästa.

– Jag har många idéer, och det gäller att sålla ut kärnan. Jag måste brinna för det lite, så det inte går på rutin. Och det gäller också att ha en bra tidsyta för arbetet. Har jag inte tiden, då är det ingen idé, då blir det bara en kamp.

När Viveka och barnen pappa skiljde sig trodde hon någonstans inom sig att hon kanske skulle, eller borde, flytta söderut igen. Det var emellanåt tungt att ha hus och fortfarande ganska små barn, men nu är barnen äldre och huset står fortfarande kvar och fungerar som en samlingspunkt för familjen.

– Och jag älskar att bo här. Ibland tänker jag på Stockholm, men vad skulle jag göra i Stockholm? Jag har massor av vänner där, allt vanligt finns där, men det är så vanligt att jag inte behöver bo där. Det är roligare att hitta på något nytt. Och Stockholm kan man alltid åka till. Det är så skönt när jag kommer upp hit efter en resa, drar in den här luften och ser all himmel. Och en vårvinter som här, det får man inte i Stockholm.

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons