Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hasse Stenbom sitter inte på några höga hästar

/

Sin egen tävlingskarriär har han lagt på hyllan. I stället hjälper Hasse Stenbom den nya generationens ryttare mot framgångar. På söndag fyller denne ridsportens eldsjäl 75 år.

Annons

Det ska med en gång slås fast att det inte är av åldersskäl som Hasse Stenbom slutat tävla, utan för att hans ena häst har fått pension, och den andra inte har rätt förutsättningar för att bli en hopphäst.

– Sett till min ålder så kanske jag inte skulle tävla heller, men nån lätt B hade jag nog kunnat hoppa, säger Hasse, som slutade tävla när han var 65 år då hans tävlingshäst Nakita skadade sig.

Hasse Stenbom är en ridsportens eldsjäl, och för att kunna förstå hur det blivit så, kan det vara lämpligt att börja med Hasses pappa, Folke Stenbom.

Folke Stenbom är en legend inom ridsporten, och som nämns med stor respekt i historieböckerna.

Hasses farfar var militär på K4 i Umeå, och Folke växte upp i ridhusen på militärområdet. Folke valde inledningsvis också den militära banan, och i samband med andra världskriget räddade Folke, som då var furir, 65 frivilliga chaufförer från att frysa ihjäl under en snöstorm på Kvarken. En episod som gick ganska obemärkt förbi, tills en av de överlevande berättade i tv att han inte hade suttit där om det inte var för Folke Stenbom. Efter det "avslöjandet" fick Folke Stenbom finska lejonorden.

Folke kom så småningom att lämna den militära banan, för att bli chef för den ridande polisen i Boden, och det var där Hasse växte upp.

Och det var där Hasses hästintresse väcktes – och kunde ha tagit slut.

Hasse fick rida de stora hästarna på Ing 3 i Boden, och en gång gick det så illa att han föll av, men fastnade med foten i stigbygeln och slog huvudet i ridhusväggen.

På den här tiden, på 1950-talet, var det inte fråga om nåt pjosk, utan Hasse blev nedbäddad i en spilta med halm runt omkring honom, där han fick ligga.

– Efter det gick jag inte in till en häst.

Till slut tyckte Folke att det fick vara nog och satte upp Hasse på en häst igen. Och Hasse var livrädd.

– Vi skulle rida över en hängbro över Lule älv till A8. Det var ett lågt staket över bron, och 30 meter ner till älven. Jag undrar vad jag hade för puls då, säger Hasse.

Så Hasse fastnade inte riktigt för det här med hästar. I stället spelade han fotboll, i Hornskroken, och ansågs som en lovande målvakt.

– Men jag har spelat allt. Back, center, vänsterytter. Det var roliga år. Men jag har aldrig tagit mitt idrottande seriöst.

När ridande polisen lades ner i Boden fick Hasses pappa samma jobb i Sundsvall. När även den lades ner fick han erbjudande om ett jobb som säkerhetschef på Modo i Örnsköldsvik. I jobbet ingick även att få fart på ridskolan, och det fick han, med besked. Många av Folkes elever blev framstående ryttare, både i hoppning och dressyr. En vann JSM tre gånger i rad och blev nordisk juniormästare två gånger – på en ridskolehäst, och två vann JSM i hoppning.

Folke själv tävlade hoppning på internationell nivå. Han red i landslaget i flera år, en av hans hästar hette Sisu, en häst Folke köpt till polisen när den var tre år, som han köpte tillbaka senare.

När de flyttade till Örnsköldsvik 1962 började det bli lite pinsamt för Hasse att ha en pappa av den ryttarkalibern, och inte rida själv.

– Så jag stängde in mig i ridhuset med pappa och lärde mig rida. Sen har jag tävlat mig genom hela min ryttarkarriär.

Hasse följde inte i pappas fotspår i den civila karriären, utan jobbade som it-chef åt Holmen och har sett hela utvecklingen från 1960-talet och fram till början av 2000-talet då han gick i pension.

– I början av 1970-talet hade vi en maskinhall på hundra kvadratmeter med förstärkt golv till datorn på Iggesund. Nu har man flera hundra gånger till den minneskapaciteten i sin telefon. Man måste säga att jag har haft ett intressant jobb. Det är inte många som får uppleva en sån tekniskt utveckling under sitt arbetsliv.

Under vintrarna red Hasse inte alls, men när det vårades kom pappa Folke ner med sin häst Dragon, och lämnade den till Hasse, som tävlade den fram till ryttarcupen i september. Sen hämtade Folke hem Dragon igen.

– Under vintrarna red jag inte mer än en eller två gånger. Inte förrän jag köpte Nakita 1994.

Vid det här laget hade Dragon börjat bli gammal, och av en händelse läste Hasses dotter, som studerade i Linköping, en annons om ett treårigt sto efter Robin Z-Hertigen som var till salu.

– Jag åkte och tittade på henne, filmade och visade filmen för pappa som sa "tja, hon ser väl skaplig ut."

Ägarna, ett par från Finland, hade köpt hästen som sex månader gammalt föl till sin dotter. Men dottern hade ledsnat, och nu ville de ha tillbaka samma summa som de betalt för hästen som föl. Hasse accepterade, men innan affären var färdig hörde Solveig Lundbäck av sig och ville köpa hästen. Och bjöd mer än Hasse. Men säljarna stod fast vid sitt löfte till Hasse, som fick köpa Nakita.

– Annars hade vi kanske fått se Helena Lundbäck tävla henne.

Med Nakita hoppade Hasse mest 1,30, även om han startat 1,40.

– Jag debuterade 1,30 i Svärdsjö, och gick till omhoppning. Det var en lång omhoppningsbana, tolv språng, och hindren låg på 1,40, så jag funderade på att strunta i omhoppningen. Men jag startade, och slutade på andra plats. Det var bara jag och vinnaren som var dubbelnolla. Efter det har jag inte hoppat så mycket 1,40.

En anledning är att veckan efter debuten låg Hasse på Östra sjukhuset i Göteborg med hjärtproblem. Han har gjort ett par ballongvidgningar, men trots det har han fortsatt tävla, men mest på 1,30-höjd.

När Nakita fick en skada, lät han betäcka henne med Hip Hop. Med förhoppningen att få en bra hopphäst. Och det var en spänd väntan när det drog ihop sig för fölning.

– Vi hade sovrumsfönstret som vetter mot stallet öppet så jag skulle höra. Och jag var ut till Nakita och tittade till henne hela tiden.

Klockan elva på kvällen var Hasse ut, och det var lugnt. Sen somnade han, men vaknade med ett ryck vid femtiden på morgonen och skyndade sig ut i stallet. När han klev in genom stalldörren stack det upp en liten mule över boxdörren – som gnäggade välkomnande till honom.

– Då grät jag, erkänner Hasse.

Som tack till familjen som en gång sålde Nakita till honom, lät han döpa fölet, ett sto, till Hopia, vilket är säljarnas efternamn.

– Och så fick jag ju in Hop där också efter Hip Hop. Då tyckte jag att jag var fyndig, säger Hasse och skrattar gott.

Men Hopia blev aldrig den hopphäst Hasse hoppades. Hon är inte så stor, strax under 1,60.

– Men det kanske är som hustrun säger, gamla gubbar ska inte sitt på höga hästar.

Och även om han lagt tävlingskarriären på hyllan, så rider han i stort sett varje dag. Och Hopia är dessutom en utmärkt häst för Hasses barnbarn, Siri och Jakob, åtta respektive nio år gamla, som klarar av att rida banor själv, under Hasses överinseende.

Däremot hjälper han gärna de blivande hoppstjärnorna, och håller träningar, bygger banor, hjälper till och peppar inför och under tävlingar.

Och så är han vice ordförande i Ridsportsförbundets distriktsstyrelse.

– Jag satt i Hudiksvalls rid- och ponnyklubbs styrelse i 10–15 år, och var ordförande i fem år innan de sa att jag behövdes i distriktsstyrelsen. Det är intressant, men jag blir frustrerad när jag känner att det finns saker som jag borde göra, men att jag inte har energin till det. Det finns så mycket att göra.

Just nu åker Hasse runt bland ridskolorna på uppdrag av distriktet. Uppfyller ridskolorna vissa krav, uppsatta av Ridsportförbundet, kan de bli certifierade. Men det är långt ifrån alla ridskolor som uppfyller de kraven.

– Det är nedslitet på många håll. Hygiensidan är eftersatt, det finns inte duschar, knappt toaletter, och anpassningen för rörelsehindrade är undermålig på många ridskolor. Ungdomar i andra sporter skulle aldrig acceptera en sån miljö. Jag önskar att politikerna kunde förstå det otroliga värdet i ridskolorna. Här kombinerar man häst och människa i en miljö där man måste ta ansvar. Man skulle kunna göra så mycket mer.

Om Hasse ska sammanfatta sin ridfilosofi, så lyder den – ha respekt för hästen.

– Det är en levande varelse som vi ska försöka samspela med. Respekten för hästen är A och O, det har jag fått lära mig av pappa, det var alltid hästen som gick före allt annat.

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons