Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För Annagreta finns paradiset på jorden i Ljusdal

/
  • Som barnmorska delade Annagreta många fina stunder med lyckliga nyblivna föräldrar, innan hon gick över till livet som grisbonde.

Annagreta Schedls barndom låter som en saga tagen ur Astrid Lindgrens böcker. När hon som ung följde med sin äventyrslystna kollega på en spontanresa ut i Europa förde slumpen henne till Hagen Schedl.

Annons

I dörren till den lilla stugan möts jag av en flicka med blonda lockar. Det är Maja, Annagretas barnbarn, som kommit för att lämna en bukett tussilago till sin mormor. Med ett fniss försvinner Maja ut genom dörren och tillbaka till boningshuset.

Annagreta Schedl växte upp på en gård i Rolfhamre, omringad av sin familj, djur, pigor och drängar. Hennes far var bonde men hade också många förtroendeuppdrag i kyrkan och för Ljusdals kommun, vilket resulterade i många arbetare som bodde på gården.

Annagreta älskade att hjälpa pigorna med mjölkningen och rensningen av rovlandet. Stortvätten som skedde varje vår och höst är något som ligger Annagreta kärt i minnet.

– När jag låg där på sjöisen och sköljde tvätten. Jag ville vara med överallt där det var praktiskt arbete. Att handmjölka korna och sitta på hästen och sköta maskinerna, det fanns inga traktorer på den tiden vet du, det var härligt, säger Annagreta drömmande.

Annagretas mor var en utbildad kvinna och ansåg det viktigt att ge även sina fem barn en utbildning – ett yrke.

– Jag ville gärna inte flytta från hemmanet, jag älskade att vara hemma. Men min mamma var bestämd på den punkten.

Och än på ett tag skulle Annagreta inte behöva lämna sitt kära Rolfhamre. Sommaren när hon var 18 år arbetade hon som barnbiträde på ett sommarkollo i Onsäng när scharlakansfebern bröt ut. Några barn skickades till epidemisjukhuset och de trodde att situationen var över men snart var alla, inklusive Annagreta, smittade.

I sviterna av sjukdomen drabbades hon av ett hjärtfel som gjorde ansträngande aktiviteter strikt förbjudna. Detta var under krigstiden när Annagretas far var ordförande i krigstidsnämnden. Hon började följa med honom till hans kontor på köpingen där hon hjälpte till med kontorsarbetet under några år.

När hon friskförklarats började hon studera till sjuksköterska, i Uppsala. Hennes kurskamrat var utbildad barnmorska och hennes historier om yrket påverkade Annagreta till att efter två års studier studera vidare till barnmorska i Stockholm.

Efter några års arbete på Södersjukhuset i Stockholm bestämde hon sig för att bli disktriktsköterska. För att komplettera sin utbildning vikarierade hon på Epidemisjukhuset i Stockholm, Lungsjukhuset i Sandträsk och Beckomberga mentalsjukhus i Stockholm.

– Att vara barnmorska är ett underbart yrke. Sedan jag själv födde barn fick de flesta födslar mig att fälla en tår. Att se den obeskrivliga lyckan hos mamman efter all smärta, det är fantastiskt.

Men kärleken till hemmanet gjorde sig påmind och Annagreta flyttade åter hem och arbetade som distriktssköterska i Ramsjö en tid för att sedan återgå till det hon tyckte bäst om, att arbeta som barnmorska på Ljusdals lasarett.

– Min kollega Kerstin var äventyrslysten och en dag sa hon: "Ska vi inte ut och resa?". Vi gick in på järnvägsstationen och frågade hur man kan resa här i världen. Egentligen var jag inte typen som gillade att resa. Jag var hemmakär på alla vis.

Men snart var hon och Kerstin på väg mot Österriket och Lienz.

– Vi hade semester där i tre veckor. Livets glada dagar. Vi dansade en sommar, som jag brukar säga, säger Annagreta med en avlägsen blick som att hon i hörnet av rummet kan se sig själv som ung dansandes på banorna i Lienz.

Efter tre veckor hade de förälskat sig i Lienz och bestämde sig för att stanna.

– Vi gick upp till sjukhusets styrelse och sa att vi ville ha jobb. Sverige var på den tiden känt i sjukhuskretsar för att vi hade bra utbildningar och de tog emot oss med öppna armar.

En dag klev Hagen Schedl in på sjukhuset för att besöka sin sjuka faster, då han fick höra talas om de två svenska sköterskorna. Han hade själv nyligen varit i Sverige via sin utbildning och ville gärna träffa Annagreta och Kerstin.

– Vi bodde hos en familj där Hagen kände värdfolket. Han knackade på och sa att han ville prata med de svenska systrarna. Men de sa att syster Annagreta är den enda inne och hon ligger sjuk men han lyckades övertala henne.

Annagreta låg nedbäddad med täcket upp till hakan när Hagen klev in i rummet och slog sig ned på hennes sängkant.

– Han frågade om han fick träffa mig igen och visa oss staden.

De umgicks alla tre under kvällarna till att Hagen och Annagreta bara hade ögonen för varandra. Så kom dagen, tre veckor efter deras första möte, då Annagreta var tvungen att lämna Lienz och Hagen för att återgå till sitt arbete på Ljusdals lasarett.

Efter tre månaders brevväxling följde Hagen efter Annagreta till Sverige och 1958 gifte de sig och flyttade till en gård i Jämtland.

– På den tiden fick man inte flytta ihop innan man var gifta. Vi åkte direkt från bröllopsfesten till tågstationen och vidare med tåg upp mot Ottsjön och vårt nya hem i Jämtland.

Hagen var utbildad inom jordbruk och efter två år tillsammans på gården i Jämtland, där de fått sin första dotter Beate, flyttade de till Hallstahammar där Hagen fått jobb som rättare på en stor gård.

– Det fanns bara jordbruk för min man. Det var hans lycka, jorden och djuren.

Men olyckan var framme och Hagen blev allergisk mot allt som var en jordbrukares vardag. Säden och hödammet gav honom kliande utslag över hela kroppen. Tillsammans var familjen tvungen att återvända till Rolfhamre och en timmerstuga i en hästhage som Annagreta själv bott i tidigare.

Annagreta försörjde familjen genom sitt arbete på Ljusdals lasarett medan Hagen studerade hemifrån. Några år gick innan Hagens allergi gav med sig och de flyttade åter till en gård i Rolfhamre innan de hittade sin gård i Lillhälle.

– Innan de som bodde här hunnit flytta så hjälpte vi till med skörden på hösten och jag kommer ihåg hur jag gick nere på täkterna och räfsade hö och såg upp mot byggnaderna och tänkte, här är mitt paradis på jorden.

Tillsammans var familjen som utökats till fem, lyckliga på gården. I Rolfhamre hade de skaffat sig två smågrisar och snart hade de 30 suggor och 200 slaktsvin som de blev tvungna att bygga upp stior till.

I dag har Hagen varit bortgången sedan nästan 30 år tillbaka, men Annagreta bor kvar på gården som dottern Ulrike med maken Hans tagit över. Annagreta bor själv i en mysigt bonad stugan mittemot bostadshuset.

Med en blick på Annagreta kan man aldrig tro att hon snart blir 90 år gammal.

– Jag är i stort behov av det praktiska livet och att röra på mig, annars mår jag inte bra.

Under lördagen kommer en middag på hembygdsgården med närmaste släkten äga rum i hennes ära.

– Jag vet inte vad som är planerat mer än middagen, det är mina döttrar som håller i det där, säger Annagreta och ler. Men efter klockan ett under torsdagen bjuder hon själv på kaffe i sin hemtrevliga bostad.

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons