Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

100 år – i lagens namn

/

Åtskilliga är de banditer som fått stifta bekantskap med Martin Larsson. I 42 år upprätthöll han lag och ordning i sitt arbete som polis runt om i länet. På onsdag fyller han 100 år. – Men jag känner mig som en konfirmand.

Annons

Genom åren har Martin Larsson blivit en känt ansikte i Hudiksvall.

Läs även: Martin Larsson stoppade jippot med världens mest håriga kvinna

Han är född i Fridsbacka i Söderhamn, och det var slumpen som gjorde att han blev polis.

– Jag skulle söka vid järnvägen, men den jag skulle träffa kom inte. Där stod jag på perrongen och funderade vad jag skulle göra, och tänkte "ska man försöka hos polisen, kanske."

Sagt och gjort. Martin traskade upp till polisstationen och frågade befälet där om han kunde få börja som polisaspirant.

"När hade Larsson tänkte börja då," frågade konstapeln.

"I morgon," svarade Martin Larsson.

"Ja, välkommen då,"

Det var 1940, och Martin Larsson kom alltså att stanna inom polisen i 42 år. Hela sitt yrkesliv.

Han fick en riktig rivstart då en polis i Söderhamn blev sjuk, och Martin fick hoppa in för honom direkt. Därefter följde ett vikariat i Storvik.

– Jag var nästan ensam där, den gamla polisen de hade där skulle gå i pension.

Efter ett år i Storvik hade Martin tänkt vända hem till Söderhamn när landsfogden kontaktade honom. De behövde en polis i Sandviken. Han som hade förordnandet där var en skomakare som var 70 år.

Skomakarens förordnande upphävdes och Martin Larsson tog över i Sandviken, och under tiden där klarade han även av polisskolan.

Den 15 augusti 1943 kom Martin Larsson till Hudiksvall där han hade fått en tjänst i Sanna. Landfiskalen hade ordnat en lägenhet, som visade sig bestå av ett rum med spis, där Martin och hans familj som då bestod av frun och en dotter, skulle bo.

– Det var trångt och bedrövligt.

Familjen bodde där en månad och flyttade sen till "Lönnbergs", ett hus som senare Gullik Strid köpte.

– Det var kallt på vintern. Eldade vi inte ordentligt så frös blomkrukorna sönder, minns Martin.

Familjen bodde där i tre år, och hann också med att bo i Mo ett tag.

– Det var inte bättre där.

Sen byggde de ett eget hus i Tuna dit de flyttade 1949 och där Martin bodde fram till för två år sedan.

Under sina 42 år inom polisen har Martin Larsson varit med om en hel del, och en del av allt han varit med om finns numera nedtecknat, då Martin skrivit ner några av de mest händelserika incidenterna.

Som till exempel när en psykiskt sjuk man som rymt från Sidsjön kom promenerande på sidan av E4. Vid Masbo var det någon som uppmärksammade mannen och ringde polisen.

– Det var en bjässe till karl, två meter lång, och jag hade en liten Anglia, minns Martin.

Efter att ha tagit rymlingen till polisstationen fick Martin i uppdrag att transportera tillbaka mannen till Sidsjön under natten.

När Martin frågade om han verkligen skulle köra upp till Sundsvall ensam med mannen, fick han till svar "Är Larsson rädd?"

Till slut fick Martin löfte om att få med sig en kollega från Via, men från Hudiksvall till Via var han ensam med mannen i bilen.

– Och det var det värsta jag har varit med om. Han var ju psykiskt sjuk, och satt och ryckte och drog i alla reglage på bilen när jag körde. Hade han dragit i ratten hade vi åkt av vägen.

En annan gång var Martin på ett möte med Tempelriddarna, iklädd frack, när det kom ett larm om ett inbrott. Martin tog på sig överrocken och åkte ut. På brottsplatsen hittade han bland annat en skoborste och skokräm, och förstod att tjuven hade tagit sig tid att putsa skorna och gav sig ut för att leta.

– På Västra Tullgatan åkte vi förbi en som cyklade, som hade nyblankade skor, så jag tog in honom i bilen.

Martin hade för avsikt ta honom till stationen, men den cyklade inbrottstjuven var av en annan åsikt och var beredd att ta till våldsamma metoder.

Som av en tillfällighet såg Martin hur något blänkte till i backspegeln, tvärbromsade och kastade sig ut ur bilen. Inbrottstjuven hade måttat ett hugg med en kniv, och bladet hade gått genom Martins överrock.

I tumultet försvann tjuven springande från platsen.

– Vi letade honom länge, och han greps i Danmark senare.

Men Martin Larsson har inte bara upprätthållit lag och ordning i Hudiksvall med omnejd. Han har också varit en entreprenör av stora mått. Till exempel var han en av dem som låg bakom tillkomsten av Hagmyrens travbana, något som man också kan läsa om i Martins kompendium, som han kallar det.

– Jag tog det första spadtaget där, och nu är jag den enda som är kvar från den gamla styrelsen.

Hagmyren invigdes den 21 juli 1957, och Martin har nedtecknat hur smockan hängde i luften när både John Ward och Pelle Hällsäter att de var mest lämpade att invigningstala. Det slutade med att bägge höll sina respektive invigningstal, för att undvika slagsmål.

Martin behöll sitt engagemang i Hagmyren i 30 år, och ansvarade bland annat för entré- och parkeringspersonalen, samt var kassör.

Martin var även med och startade upp Hudiksvalls ponnyklubb 1967, klubben som i dag heter Hudiksvalls rid- och ponnyklubb.

Ena dottern var hästintresserade, men det fanns ingen ridskola i Hudiksvall, så Martin fick skjutsa henne till Söderhamn varje vecka.

"Om vi skulle ta och köpa in några hästar själva," sa Martin, och det blev startskottet för Hudiksvalls ponnyklubb.

– Vi köpte två hästar först, men eftersom klubben växte så utökade vi hästantalet. Vi hade 700 medlemmar ett tag.

Men Hagmyren och ridklubben var inte det enda han engagerade sig i. Han var med i Tempelriddarna, har suttit i stadsfullmäktige, han var med i hälsovårdsnämnden i 40 år och var ordförande i kommundelsnämnden i Hälsingtuna. Bland annat.

Hans barn säger att han alltid haft framtidstro, och alltid sett möjligheterna.

När han var 94 år bytte han bil, och något yngre när han drog i gång spelkvällarna på IOGT i Sanna. Han har alltid gillat musik, och började spela fiol när han var tolv år.

– Men när läraren flyttade blev det slut med fiolspelet, konstaterar han.

Ny fyller alltså Martin Larsson 100 år, och det firas på onsdag, på födelsedagen, på Tunbacka där han bor sedan två år. Och engagemanget i ridklubben som han en gång var med och startade, fortsätter.

– Jag vill inte ha några blommor när jag fyller år, jag vill hellre att de sätter in pengar på Johanna Starks minnesfond, säger han.

Fotnot: Johanna Stark var en ridskoleelev som avled av hjärtmuskelinflammation 1997, och sedan året efter arrangerar Hudiksvalls rid- och ponnyklubb en ryttarcup till Johannas minne.

100 år – och lika engagerad som tidigare.

Mer läsning

Annons