Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Daniel räddade Per tillbaka till livet när han låg livlös på marken

/

Per föll ihop på parkeringen. Ingen andning, ingen puls. Då dök Daniel upp, som en högst mänsklig skyddsängel, och räddade honom tillbaka till livet.

Annons

Måndag den 27 juni, vid 17-tiden. Per Ol-Lars har åkt ner på stan för att göra några ärenden. Han parkerar vid Vågens rastplats, mitt emot kommunhuset, och kliver ur bilen. Sedan minns han inte mer. Allt blir svart.

Daniel Forslin har också parkerat bilen vid Vågen. Han och hans sambo har gjort lite ärenden och nu ska de åka och handla på Willys. Då får han se en man som ligger på marken.

– Jag såg att han låg lite dumt, med överkroppen på gräsmattan och resten på själva parkeringen. Det stod fyra personer runt honom men de visste nog inte vad de skulle göra, berättar Daniel.

Men Daniel reagerar instinktivt och sätter sig på huk bredvid mannen.

– Jag kollade om det fanns någon andning och det fanns ingen. Jag kollade pulsen och det fanns ingen.

Daniel börjar genast göra hjärt-lung-räddning med kraftiga kompressioner mot bröstkorgen. Han hör att det är revben som bräcks men slutar inte. Han vet att nu gäller det livet.

– Min sambo ringde 112 och det kändes som en evighet innan de svarade. Uppskattningsvis håller jag på i 10-12 minuter innan ambulansen kommer.

Under tiden kommer en kille fram och frågar om han kan hjälpa till med något och om det kanske finns hjärtstartare (defibrillator) på kommunhuset. Han springer in och hämtar en.

– Vi satte på den och hann deffa en gång innan ambulansen kom och tog över. Sedan höll de nog på en kvart. Och där och då såg det inte ljust ut, säger Daniel.

Ambulansen far iväg men efter ett par timmar får Daniel ett sms från en av ambulansmännen som han känner.

– Han berättade att de fått i gång honom och han nu låg på PCI i Gävle.

Hur kändes det beskedet?

– Helt fantastiskt är att underdriva. Det var en otrolig känsla. När han körts till PCI så förstod jag ju att han var på rätt väg, säger Daniel.

PCI är en del av Hjärtintensivavdelningen på Gävle sjukhus. Här utförs akut kranskärlsröntgen och ballongvidgning av kranskärl och där fick Per nu den bästa hjälp han kunde få.

Samma kväll kommer Pers syster Maud och hennes man Anders, som bor i Gävle, upp för att hälsa på. Men det är ett besök som Per inte har något som helst minne av efteråt.

Dagen efter, tisdagen den 28 juni, får Per åka hem till Bollnäs sjukhus för eftervård. Men faran är inte över. På onsdagen försämras hans tillstånd och systern Maud åker dit och sover över på samma rum, något som inte Per heller minns.

– Men natten mellan onsdag och torsdag vände det, berättar Maud. Och jag tänkte: nu ska alla ha smörgåstårta och det fick de också.

Hur gick det då för Daniel Forslin? Jo, han råkar vara snart färdigutbildad sjuksköterska och torsdagen den 30 juli jobbade han som vanligt på Bollnäs sjukhus.

Han var på väg med en patient upp till samma avdelning där Per låg när en kollega berättade för honom att Per fanns där.

– Han sa: Ska du inte passa på och morsa? Och då låg han där. Det var en fantastisk känsla.

Per minns det också.

– Ja, när Daniel kom in minns jag. Men jag kände ju inte alls igen honom.

Så här i efterhand kan man tycka att Per hade en otrolig tur som råkade på en sjuksköterska just när han fick sin hjärtinfarkt. Daniel berättar att han gått kurs i hjärt-lungräddning redan när han tidigare jobbade på Ica. Han ska gå en kurs på sjukhuset men den har han faktiskt inte hunnit gå än.

– Men det gick ju bra ändå. Det är skönt att man reagerade så instinktivt som man gjorde, säger Daniel.

– Jag fick ju sprickor i revbenen men de läker ju, säger Per.

– Jo, jag kände att några revben gick av men det är ju bättre att överleva och bryta några revben, säger Daniel.

Den 12 juli kunde Per äntligen komma hem igen. Han har fått låna en rollator men hoppas inte behöva använda den så mycket. Över huvud taget tycker han att han fått bra hjälp med hemtjänst som tittar till honom och hjälper till med mat och mediciner.

– Värst är tröttheten, säger Per. Jag får äta mediciner konstant.

När han kan köra bil igen återstår att se. Han hoppas att han ska kunna komma tillbaka till sitt jobb på Erikshjälpen.

– De från jobbet har varit här och hälsat mig välkommen tillbaka. Jag hoppas det för jag trivs bra där.

Per sitter vid köksbordet och pratar med Daniel som han inte kände alls för några veckor sedan. Nu finns ett starkt band som förenar dem.

– Det var ju fantastiskt att jag fick den där hjälpen, annars hade det varit begravning som hjälp i stället. Han har blivit lite som min personifierade ängel. Det känns bra, säger Per.

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons