Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Charlotte Pålsson mitt i livet – tycker Hudiksvall ligger bäst till i hela Sverige

/

Hon hade tänkt bli polis, men då blev det intagningsstopp på utbildningen, så hon valde att utbilda sig till sjuksköterska i stället.
Skulle hon välja en enda sak hon skulle äta i resten av sitt liv, så skulle det vara ost. Hon tycker det är kul att fylla år, och ser inga alls problem med att bli ett år äldre. I dag fyller Charlotte Pålsson 40 år.

Annons

Charlotte Pålsson jobbar som specialistsjuksköterska på barn- och ungdomsmottagningen på Hudiksvalls sjukhus, och hon möter upp oss i sjukhusentrén med blommor och en fågel i håret.

– Jag har alltid någonting i håret när jag är på jobbet, och det läggs märke till. Barnen kan säga "du har inte fågeln i håret i dag." De är observanta.

Charlotte Pålsson växte upp i Åre. Och växte man upp i Åre för närmare 40 år sedan så fanns inte så mycket annat att göra än att åka skidor.

– Nu finns det massor att göra. Mountainbike, forsränning, ridning. Men då jag växte upp åkte man skidor.

Hon hade tänkt bli polis, och var på en uttagning. Men så blev det intagningsstopp på utbildningen, man kunde inte garantera nya poliser jobb, och någon föreslog att hon skulle söka till sjuksköterskeutbildningen. För där skulle det finnas jobb.

– Jag visste inte riktigt om jag ville bli sjuksköterska, så jag sökte där det var svårast att komma in, på Sophiahemmet i Stockholm. Och så kom jag in.

Sophiahemmet är ett sjukhus i Stockholm med gamla anor. Sjuksköterskeutbildningen har funnits där länge, men man tar bara in 30 elever per termin, vilket är ungefär lika många som det går i en klass på en vanlig sjuksköterskeutbildning. Så när Charlotte kom in, så tyckte hon att det var väl lika bra att hon gick utbildningen.

– Och det var fantastiskt roligt.

En sak som är lite speciellt med Sophiasystrarna är den dräkt med tillhörande rund hatt som de har på sig vid examen.

– Hatten syr man tillsammans med pensionerade Sophiasystrar inför examen.

Men efter examen är dräkten inte något som Sophiasystrarna går klädda i varje dag.

– Jag har haft den på jobbet en gång, för att spöka ut mig. Men det räknas som frack, så jag får ha den på Nobelmiddagen om jag blir bjuden. Men det har ju inte hänt.

Direkt Charlotte var färdigutbildad började hon jobba med barn. Först på LIVA, långtidsintensiven för svårt sjuka barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Hon har jobbat ett år på barnavdelningen universitetssjukhuset i Tromsö, innan hon flyttade tillbaka till Stockholm och började jobba på Astrid Lindgrens barnsjukhus igen, nu på barnakuten.

– Jag har nog alltid uppskattat barn. De är raka och ärliga. Om en vuxen person söker sjukvård för till exempel ont i foten, så är det så mycket annat också. Kanske problem med magen, och trassligt på jobbet. Söker ett barn för ont i benet, så är för att han eller hon har ont i benet. Och sen tycker jag nog också om att arbeta med barn för att jag tycker om att förklara.

Är det inte väldigt jobbigt att se sjuka barn hela tiden?

– Men jag kan ju göra någonting för att de ska må bättre. Sen finns det alltid en sorg. Det är inte så att man vänjer sig, men man får strategier hur man ska hantera situationen. Men man vänjer sig aldrig.

Charlotte säger att hennes roll som sjuksköterska inte är att ha medlidande med sina patienter.

– Mitt jobb är inte att tycka synd om. Mitt jobb är att på bästa sätt i den uppkomna situationen få barnen att må så bra som möjligt. Empati, att kunna sätta sig in i någon annans situation och förstå vad en annan person känner, är någonting helt annat, och det kommer inte gratis, det måste man studera.

För tre år sedan flyttade familjen från Stockholm till Hudiksvall. Delvis var det planerat, delvis en tillfällighet.

Familjen ville gärna ha mer utrymme, men de ville inte bo kvar i en stor stad. De ville slippa stressen och de långa resorna. I en storstad försvinner mycket tid bara i transporter. Charlottes man är född på Hudiksvalls sjukhus, men växte upp i Stockholm. För tio år sedan köpte familjen ett torp i Bobygda, så de var bekanta med Hudiksvallsområdet.

– Hudiksvall ligger mitt mellan Stockholm och Åre. Alla passerar förbi här, det är en perfekt knutpunkt, det är 35 mil åt alla håll. Hudiksvall ligger bäst till i hela Sverige.

Charlotte jobbar heltid på barn- och ungdomsmottagningen på Hudiksvalls sjukhus, och en kväll i veckan jobbar hon som hemförsäljare åt klädmärket House of Lola.

Jobbet innebär att Charlotte har en klädkollektion hemma, som hon som hemåterförsäljare åker runt hos folk och visar upp.

– Det var ett aktivt val, för jag vill träffa mycket människor. Om man kommer ny i en stad och inte känner en kotte, då får man ta för sig lite. Man kan som jag, jobba som säljare, eller man kan gå med i en klubb eller förening. Man kan inte bara förvänta sig att folk ska komma fram och bjuda hem en.

Som om inte det var nog med heltidsjobb på sjukhuset och försäljningsjobb en kväll i veckan, så är Charlotte sedan 2,5 år även chefredaktör och ansvarig utgivare för Barnbladet, riksföreningen för barnsjuksköterskors medlemstidning.

– Varje nummer har ett tema, nästa nummer är neurologi, så det gäller för mig att få tag på någon som kan vara gästskribent för det aktuella temat. Jag skriver artiklar och samlar in material, och har även tre kollegor i södra Sverige som gör reportage till tidningen.

Jobbet med tidningen gör Charlotte på kvällar och helger, och det är mycket att sätta sig in i.

– Det är jättemycket jobb, och jag har aldrig läst så mycket som jag gör nu. Men jag har världens bästa chef och kollegor, så när det är lugnt, och det kan det vara ibland på barn- och ungdomsmottagningen, då läser jag. Jag åker också på utbildningar och konferenser, det ger så mycket tillbaka, saker som jag kan ta med mig till jobbet i Hudiksvall.

Även om Charlotte inte har några långa lediga stunder hemma mellan jobb och träning, så finns det stunder av ledig tid också. Hon tycker om att vara i skogen eller på fjället, och så uppskattar hon en god ost.

– Skulle jag välja en enda sak jag skulle äta resten av livet så vore det ost.

Ska hon nämna någon favorit så blir det Gryuére eller Morbiere.

– Man kan äta dem rätt upp och ner bara, som tilltugg eller i maten. Det är en universalprodukt. Jag äter alla sorters ost, utom Hushållsost och riktigt milda ostar.

Att fylla år har hon inga problem med.

– Det är kul, jag ser det inte så något bekymmer alls med att bli ett år äldre.

Men har hon då någon gång funderat på hur det skulle ha varit om hon blivit polis i stället?

– En gång varje år. Då tänker jag att jag skulle vilja bli polis också. Eller bygga stenbroar. Det vore fantastiskt roligt. Men jag har världens bästa jobb, och det finns nog inte så stor marknad för stenbrokonstruktörer.

Mer läsning

Jag och mitt barnbarn

Jag och mina barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarn

Jag och mitt barnbarnsbarn

Jag och mitt barnbarn

Annons