Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skev debatt måste rätas upp

/

Det som beskrivs som barnfattigdom har kommenterats flitigt den senaste tiden. Även på den här tidningens ledarsida har vi berört frågan ett par gånger.
Dels för att det är en viktig fråga. Men också för att det finns felaktigheter i både begrepp och debatt.

Annons

Till att börja med är det inte barnen utan deras föräldrars inkomstförhållanden som gör att barnen definieras som fattiga.

Dessutom är sättet på vilket begreppet fattigdom används högst tveksamt.

För de allra flesta går nog tankarna till kåkstäder i till exempel Indien eller kanske Sydafrika när begrepp som barnfattigdom kommer på tal. Så illa är det inte i Sverige. Och det finns inga som helst tecken på att vi skulle vara på väg dit heller. Tvärtom.

Fast det betyder inte att det i Sverige inte finns barn som lever under svåra levnadsförhållanden. Det finns absolut. Så väl till följd av ekonomiska som sociala konsekvenser.

Normalt brukar Rädda Barnen använda sig av ett fattigdomsindex där barn i familjer som antingen har låg inkomststandard eller har försörjningsstöd – det som tidigare hette socialbidrag – räknas som fattiga.

Låg inkomststandard definierar man då inkomster som inte täcker vad Rädda Barnen anser vara skäliga levnadsomkostnader.

Enligt den definitionen har barnfattigdomen ökat kraftigt från 1991 – då mätningarna påbörjades – fram till 1997, då 22,3 procent av alla barn i Sverige låg under fattigdomsgränsen. 2007 nådde sedan barnfattigdomen sin lägsta nivå, med 10,9 procent, för att sedan året efter vända uppåt med 0,6 procentenheter till 11,5 procent.

Ökningen beror sannolikt på att konjunkturen vände nedåt under 2008, och betyder med all säkerhet att den här trenden kommer att fortsätta då statistik från senare år analyseras.

I det senaste utspelet från Rädda Barnen valde man att i stället lyfta fram statistik utifrån EU:s relativa fattigdomsmått. Som för övrigt går under begreppet at-risk-of-poverty.

Enligt den definieras därmed de som har en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten som fattig. Åtminstone väljer Rädda Barnen och Tapio Salonen, professor i socialt arbete som har tagit fram rapporten på uppdrag av Rädda Barnen, att uttrycka det så.

Egentligen skulle det väl snarare beskrivas som att de befinner sig i riskzonen för fattigdom.

Att använda sig av den här typen av relativa mått för att beskriva fattigdom innebär att fattigdomen skulle kunna komma att minska om alla fick det sämre. Medan den lika gärna skulle kunna öka om alla fick det bättre.

Sammantaget gör det här att en viktig debatt förvrängs och försvåras. Vilket varken är bra eller gynnsamt. I synnerhet inte för de berörda barnen.

För det finns – som påpekats ovan – barn i Sverige som har det mycket svårt. Där de ekonomiska förutsättningarna bara utgör en del. Om än en viktig sådan.

Det absolut viktigaste för att minska det som ovan har definierats som fattigdom är tveklöst att hjälpa föräldrarna till arbete.

Men det finns också anledning att se över bidragssystemen, för att hitta sätt som kan förbättra förutsättningarna för dem som har det svårast ekonomiskt. Men det måste göras på ett sätt så att det inte innebär att de låses in i ett bidragsberoende och därmed förstärker fattigdomsfällan ytterligare.

Centerpartiet presenterade i går – genom den av partiets förnyelsegrupper som har till uppgift att vässa partiets välfärdspolitik – ett förslag där man vill ge alla ensamstående föräldrar ett extra barnbidrag varje månad. Det skulle innebära ett tillskott på dryga tusenlappen.

Enligt gruppens ordförande Anders W Jonsson, riksdagsledamot för Gävleborgs län, är förslaget det mest träffsäkra man kan hitta om man vill komma åt problematiken.

Det ligger sannolikt en hel del i det. Många ensamstående föräldrar har en ekonomiskt väldigt utsatt situation.

Möjligen bör Centerpartiet i det fortsatta arbetet med de här frågorna även titta på två av de förslag som Rädda Barnen har lagt fram. Dels att höja grundnivån för föräldrapenningen och dels att höja underhållsstödet, som tydligen endast har höjts med 100 kronor sedan 1997.

Framför allt är det vällovligt att det äntligen diskuteras skarpa förslag på åtgärder i stället för att man bara slår statistik i huvudet på varandra eller ställer ut tomma löften om att eliminera barnfattigdomen.

Mer läsning

Annons