Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skakande historielektion

Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam visar hur moralen alltid kommer ikapp historien, konstaterar Jan-Olov Nyström som läst hennes berättelse om en romsk kvinna som överlevt koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbrück.

Annons

Folkmordet på romer under förintelsen har sällan uppmärksammats samtidigt som den kompakta diskrimineringen och de djupa folkliga fördomarna kunnat fortleva, runt hela Europa. Nu är det dags för räkenskap och redovisning, ena veckan en vitbok från regeringen och nu denna roman om en 85-åring som börjar berätta på sin födelsedag.

Ett smycke med ett ingraverat namn och historien frigör sig. Berättelsen om Auschwitz och Ravensbrück, om lillebror Didi som inte överlever, om de ohyggliga, de obeskrivliga minnena från koncentrationslägren. Men också om det som kallas tattarkravallerna i Jönköping, en lynchmobb mot resande 1948, en skamfläck som äntligen börjar bli synlig i medvetandet. Då var vetskapen om Förintelsen helt färsk, och en halv miljon romer hade utrotats av nazisterna, men fick aldrig upprättelse och skadestånd efter kriget; de mest föraktade före, de fortsatt föraktade efteråt.

Miriam är en överlevare, märkligt nog klarar hon tiden i lägren eftersom hon utger sig för att var jude. Hon anpassar sig, men minns. Hon är intelligent och stark och finner sin väg i landet som klarat kriget utan större prövning. Styvsonens dotter får hennes berättelse, en smärtsam, grundlig och detaljerad historielektion.

I detta ligger en moralisk plikt, ett måste för den som besitter vetandet. Majgull Axelssons berättande är också starkt och effektivt, mycket tydligt, någon gång övertydligt när de agerande hotar att förvandlas till vältaliga arketyper i angeläget ärende. Men det måste passera, hon har samtidigt en scenisk skicklighet och komposition som fängslar precis som romaner ska göra.

Det är hög tid, inga människor som förtrycker eller föraktar andra är riktigt fria. Ingen grupp har så länge fått föraktas, hunsas, utmärkas och marginaliseras som dem vi kallat zigenare och tattare. Vi har alla varit del i detta, myndigheterna med sin förföljande ordning, vanligt folk med allt ifrån misstro till öppet hat. Varje trakt har sina berättelser om hur man gjort upp med tattarplågan, varje by sina minnen om tattarfamiljer och hela Europa har i dag den romska fattigdomen som olöst problem. De registrerades, de tvångssteriliserades, de kritiserades för att inte vara bofasta och samtidigt förbjöd man dem att slå sig ner och skaffa fast bostad.

I Auschwitz gjorde de uppror mot sina vakter. Allt finns med i Majgull Axelssons bok, jag kan bara önska den en mycket bred läsekrets.